Som liten flicka i Uppsala var Agneta blyg. Visst prövade hon på att spela piano och fäkta florett, men mest, säger hon, satt hon hemma och gömde sig med en längtan efter att bli lärarinna. Så blev det inte. Och inte gick hon in i pappans företag heller som det var tänkt efter flytten till Vingåker på 60-talet.
Efter att, som enda flicka bland 35 pojkar, har läst konstruktionsteknik på Katrineholms tekniska skola och utbildat sig till maskiningenjör började Agneta på Scania-Bussar i stället. Därifrån sökte hon sig vidare och började som kontorist på gatukontoret. När hon valde att sluta för två år sen var det som avdelningschef i serviceförvaltningen, som då var under ombildning.
- Jag kände mig mycket nöjd, konstaterar Agneta som sedan många år bor i Nävertorp i Katrineholm.
Avslutet var ändå inte alldeles frivilligt. Det var lika mycket en markering.
- Visst var det så att jag satte ned foten. Jag har haft ett bra yrkesliv, haft turen att bli sedd av chefer som gett mig nya möjligheter. När man blir uppskattad och får ansvar är det lätt att jobba. Under mitt sista år var det dock många som for illa i en organisation som inte fungerade perfekt. Därför slutade jag.
För är det något Agneta uppskattar är det ordning och reda. Hon erkänner att hon är en kontrollerad person.
- Därför är det så kul att spela teater, leka.
Det skulle dock dröja till 2001 innan hon vågade ta steget. Sin första roll fick hon genom utpressning.
- Jag var kassör i föreningen Katrineholms arbetarteater och Bosse Ekman förberedde uppsättningen av En ädel bedrift. Då fick jag en impuls och sa att "om inte jag får en roll i föreställningen så slutar jag som kassör".
Agneta fick sin roll. Som Karl XV som skulle inviga Katrineholm.
- Jag rullade in på en cykeldressin och min första replik började "mina kära undersåtar/som går här i Sörmlands jord och påtar/må det på detta gudsförgätna ställe/växa upp ett järnvägssamhälle".
Omställningen är blixtsnabb. Agneta läser med skarp teaterröst med en betoning som ger orden liv, gestikulerar och ögonen vidgas. Inlevelsen är omedelbar och det är inte så konstigt att det blivit 429 allmänna framföranden till.
Konkreta drömroller finns inte. Men väl drömmar. Hon är en av fem kvinnor i en drömgrupp som hängt ihop sedan 90-talet.
- Vi pratar om varandras nattliga drömmar. Mina drömmar övertas av de andra som reflekterar och samtalar och sedan ger tillbaka min dröm. Det handlar aldrig om att tolka drömmarna, bara om möjligheten att kunna använda drömmen som en vägledning i livet. Det är en ynnest att få vara med i en sådan gemenskap.
För Agneta är drömmen, precis som teatern, ett manus.
- Jag ser den som någon form av brev till mig själv.