Anne Brontë var den yngsta och den minst berömda av de tre systrarna. Anne Brontë dog blott 29 år gammal. Likväl kom lillasyster Brontë att ge ut två romaner under pseudonymen Acton Bell. Den ena, Främlingen på Wildfell Hall, gavs ut på svenska 2004 och fick stor uppmärksamhet och lysande kritik. Nu kommer också Anne Brontës andra roman, Agnes Grey, ut på svenska.
Agnes Grey är en så kallad guvernantroman, precis som storasyster Charlottes Jane Eyre. Handlingen i Agnes Grey är dock långt ifrån lika dramatisk som den i Jane Eyre. Agnes Grey har ingen spännande arbetsgivare, hon är inte någon Maria i Sound of Music. När hon på grund av att hennes familj kommer på obestånd (till följd av faderns godtrogenhet och oförmåga att ta sig i kragen) tvingas inleda en yrkeskarriär som guvernant, går det riktigt dåligt för henne.
Agnes, som talar flera språk, broderar och målar, hamnar i en familj där bildning och andra dygder knappast efterfrågas. Barnen är otroligt bortskämda, föräldrarna arroganta och ignoranta. Familjens manliga medlemmar är djurplågande och kvinnoförnedrande skitstövlar, och det gäller även den lille sonen som Agnes Grey inte rår på och som hon är strängt förbjuden att tillrättavisa.
Hennes pedagogik blir tålamodets och den är helt verkningslös.
Skildringen av de jobbiga barnen är målande, och föräldrarna och deras släktingar och bekanta föräras roliga nidporträtt. Som läsare blir man riktigt upprörd å stackars Agnes vägar, för Annes Brontës skildring, i jagform, pekar insiktsfullt på många orättvisor, det gäller både klass och kön.
Agnes byter så småningom arbete och hamnar i en blåblodigare familj och nu ska hon vara guvernant åt två tonårsflickor. Dessa är också bortskämda, obildade och deras föräldrar högmodiga och okänsliga för sina barns behov. Rika tonårsflickor innebär också att unga män kommer in i bilden.
Det som slår mig när jag läser denna nästa 200 år gamla roman av en prästdotter, som knappast kan ha sett så mycket av världen, är hur rolig den är och hur den i sitt upplägg är lik är många moderna så kallade chick-litt-romaner som är lättlästa, ska få en att bli arg och sedan roa.
Skillnaden är den att Agnes Grey inte är lättviktig. Det är i stället en sådan där skön roman som har det mesta man kan begära av en bok. Spänning, engagemang, samhällskritik, romantik och allvar, återhållen lidelse och skarp humor – allt presenterat på ett sätt som gör att ögonen flyger över sidorna och att boken är omöjlig att lägga ifrån sig.
Ett lite mästerverk helt enkelt, som glädjande nog nu också finns på svenska.