Artikeln, som nästan orsakat diplomatisk kris mellan Sverige och Israel, innehöll i sak ingen nyhet. Författaren och fotografen Donald Boström, som fick Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg och ansvariga utgivaren Jan Helin att publicera sin så kallade kulturartikel, har redan tidigare i bokform skrivit om sina iakttagelser på motsvarande insinuanta sätt. Det enda som är lite nytt är att han inleder med att berätta om en under sommaren uppmärksammad skandal med illegal organhandel och korruptionsskandal i New Yersey, USA, som dock tycks sakna all koppling till Israel och Palestina.
Artikeln ger, och är utan tvekan avsedd att ge, intrycket att israeliska soldater dödar palestinier, sedan de först skadskjutit dem för att stjäla deras organ. Men författaren påstår inte att det förhåller sig så; han återger en misstanke, ett rykte, grundat i förtvivlan och spritt av sörjande mödrar som fått hem sina döda söner, hopsydda efter det att de obducerats.
Artikeln innehåller inte tillstymmelse till bevis för de palestinska mödrarnas påståenden. Författaren själv försvarar sin artikel med att han inte heller påstår att den israeliska armén ägnar sig åt organstöld. Det enda han hävdar är att någon sagt till honom att det förhåller sig så.Det är således en ur nyhetssynpunkt fullständigt umbärlig artikel. Lika lite som i sina tidigare reportageböcker visar Boström att det är sant att Israels armé stjäl organ från palestinska pojkar. Men det råder knappast någon tvekan om att han aktivt tagit ställning mot om inte staten Israel som sådan så i varje fall statens politiska ledning och armé. Och artikeln, som Aftonbladet publicerade, är onekligen en del i hans opinionsbildning. En opinionsbildning som – i förhållande till artikelns relativa substanslöshet – fått oförtjänt uppmärksamhet genom den israeliske utrikesministerns och premiärministerns upprördhet.
Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg har för sin del, i sitt försvar för publiceringen, ett språkbruk i linje med Donald Boströms opinionsbildning. Chefredaktören och ansvariga utgivaren Jan Helin vill dock för sin del inte medge att Boströms artikel publicerades som en del i Aftonbladets opinionsbildning, utan för att den ställer frågor som måste få ställas. Men frågorna var redan ställda. Flera gånger!
Kanske var Helin verkligen så naiv som han framställer sig. I så fall fattade han i det här fallet, av just den anledningen, fel publiceringsbeslut. Det är uppenbart att författaren själv, troligen tillsammans med kulturchefen, ville publicera artikeln i opinionsbildande syfte. Om det också – i motsats till vad han gör gällande – var ansvariga utgivarens avsikt var publiceringsbeslutet som sådant givetvis rätt.
Det ankommer då i stället på oss andra att berätta om artikelns substanslöshet i själva sakfrågan.
I Sverige är det, ska vara – måste få vara – varje tidnings och utgivares sak att själv ta ansvar för alla sina publiceringar. Artiklarna må vara bra eller dåliga. De må vara publicerade i Aftonbladet eller i Katrineholms-Kuriren. Ingen regering eller företrädare för en myndighet ska lägga sig i ett publiceringsbeslut ens i efterhand på annat sätt än genom att JK i så fall väcker åtal för brott mot Tryckfrihetsförordningen.
Att, vilket både Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt försöker, klargöra för Israels regering att den svenska pressen är fristående från och självständig i förhållande till statsmakten är viktigt. Och den officiella protestnoten har hittills utebIivit. Israels regering har kanske insett att Aftonbladet inte är ett regeringsorgan. Åtminstone för närvarande.