Så har då återigen det hänt som jag varnade för som ofrånkomligt i AB med flera tidningar i höstas. Svenska soldater har återigen stupat i Afghanistan i uppdrag som till och med den militäre chefen för USA:s styrkor, general Stanley McCrystal anser vara omöjligt. Offren har ändå visat stort personligt mod och hedrat sitt land.
Sverige har en lång tradition av hedersamma truppinsatser utomlands inom ramen för FN. De har haft rimliga utsikter att lyckas och därför kunnat få stöd av en bred folkmajoritet trots förluster även i dessa. Åtskilliga deltagare jag känner har dock återvänt med psykiska skador, liksom veteranerna i Vietnam. Där var stora likheter med förhållandena i Afghanistan.
Ingen erövrare utifrån har någonsin lyckats behärska hela detta område med en geografi som gynnar uppkomsten av klansamhällen inom olika etniska grupper. Maktförhållandena liknar dem som rådde i Skandinavien för cirka tusen år sedan.
Hur många svenskar ska ytterligare behöva offra livet eller skadas utan utsikt till meningsfulla resultat? Den som har erfarenhet av behandling vet att man ibland hamnar i förtvivlade situationer där man är maktlös och hur frustrerad man då kan känna sig. Det fordrar mod att erkänna att man inte är allsmäktig och dra sig ur när man känner att man sviker utsatta.
Ett starkt svenskt försvar som värn för vår integritet, gärna i samarbete med våra grannländer, torde flertalet svenskar stödja. Att vara städare för stormakternas misslyckade efterkrigspolitik i mellersta Östern är något helt annat och stödet för detta i Sverige verkar avta.
Skeendet i Afghanistan är inte bara en effekt av terrängen, klanmotsättningar och knark- och vapenhandel som omsätter miljardbelopp och ger lokala krigsherrar en maktbas. Dessutom ligger landet i skärningspunkten mellan konkurrerande länder inte minst när det gäller oljereserver och andra naturtillgångar. Muslimska fundamentalister hämtar också ständigt sin näring från Israels förtryck av den ursprungliga majoritetsbefolkning vars land stormakterna gav bort utan äganderätt och trots löften till araberna under första världskriget.
Ifjol översatte jag en dagbok från en frivillig på brittisk sida i boerkriget ur min australiska släktgren. Han överlevde under liknande förhållanden som i Afghanistan, men påverkades starkt. Jag har också soldatbrev från frivilliga ur samma släktgren som deltog i första världskrigets meningslösa slakter. Jag har stor respekt för deras lidande och familjernas sorg över sina stupade. Anhöriga har rätt att kräva att deras nära och kära inte dör förgäves i ett hopplöst projekt.
Karl-Yngve Åkerström
pensionerad f d militärpsykolog