År 1971 var Katrineholm ännu en ort med flera betydande industrier. Det var Scaniabussar, Eriksson, SKF, textilindustri, mejeri, tryckeri samt många mindre aktörer på marknaden. Arbetstillfällen var det gott om och tillfälliga lågkonjunkturer togs med jämnmod, snart gick det bättre igen.
Nej, några större problem med sysselsättningen hade man inte. Däremot hade man problem att inkvartera det stora antalet affärsbesök som marknaden renderade. Hotellbyggnaderna i Katrineholm ansågs alltför undermåliga att inhysa viktiga affärskontakter i. Man fick därför låta besökarna övernatta i Norrköping eller Stockholm, vilket inte alls kändes tillfredsställande.
En kommitté tillsattes som skulle utreda var ett nytt storhotell skulle kunna uppföras. Ett förslag lades fram om att rätta platsen kunde vara alldeles väster om Stortorget, i kvarteret Pionen, det vill säga där "Raggarbacken" med det senare omstridda frisörshuset låg. Som tillräckligt gamla och minnesgoda katrineholmare minns, blev det inget av med hotellbygget vid torget. En av anledningarna därtill lär ha varit att marken i kvarteret Pionen ägdes av två stora byggnadsföretag i Katrineholm och att det ansågs alltför påfrestande att förhandla med båda dessa för att få till stånd ett hotellbygge.