I slutet av 1940-talet låg stora delar av Europa i ruiner. Ännu ett världskrig hade rasat ut och Sverige hade åter kommit undan med blotta förskräckelsen och även gjort lysande exportaffärer genom att de krigförande länderna köpte allt svenskt stål som gick att uppbringa, för sin vapenindustri.
I den unga och expanderande staden Katrineholm hade flera byggnadsprojekt legat vilande under kriget. Det behövdes nu inte bara bostäder, utan även ändamålsenliga lokaler för de offentliga verksamheterna.
Då nämndhuset stod klart inrymdes där stadsfullmäktige och drätselkammare på den övre våningen, sjukkassa, polis, socialbyrån, arbetsförmedlingen och byggnadsnämnden. Detta betraktades som ett provisorium till man byggt det planerade, stora stadshuset som var tänkt att uppföras i vinkel med Nämndhuset, längs med Djulögatan.
Det har nu gått över 60 år sedan stadshusprojektet lades vilande och Katrineholm har ännu inget stort kommunalhus, där man kan ha verksamheterna samlade, utan i stället ett flertal mindre lokaliteter spridda över tätorten. På gott och ont för oss som tjänstgör i kommunen. Det är svårare att få kontakt med sina kollegor, samtidigt som man får frisk luft vid de tillfällen man ändå måste mötas öga mot öga.