De kallar sig SuMo. Som i Suzanne och Monica, men också som i den japanska kampsporten vars utövare har tyngd och styrka som gemensam nämnare. Suzanne Ernrup och Monica Hassle är både tunga och starka, när det kommer till personlighet, kompetens och livsvisdom.
I rummet på Studiefrämjandet i Katrineholm som de använder för sitt arbete går det nästan att ta på både arbetsglädjen och ambitionsnivån. Producentjobbet för sommarens stora musikteater vid Lokstallet innebär bland mycket annat att se till så att den går ihop ekonomiskt. För revydrottningen Monica Hassle och skådespelaren Suzanne Ernrup är producentens roll ny. Men med precis 100 års gemensam erfarenhet av yrkeslivet – Monica Hassle är också pedagog och har varit lärare i allt från Fittja till Bie – tog de på sig den nya rollen med stor förtjusning.
‒Det är lite som att hoppa in i en föreställning utan att ha läst manus, säger Suzanne Ernrup utan att blinka, medan mejl skickas, kaffe fixas och pappershögarna växer i det provisoriska kontoret.
Just i dag, den 8 mars, släpps biljetterna till "Kvinnorna och staden", musikteatern byggd på Kerstin Ekmans Katrineholmssvit, och producentduon kommer att finnas med när internationella kvinnodagen uppmärksammas på Kulturhuset Ängeln.
"Kvinnorna och staden" är en hett emotsedd föreställning som nu blir av, efter enveten strävan av Fogelstad musikteater och en musiker som i allra högsta grad faller in under hur SuMo-begreppet kan tolkas: Marie Selander.
Kerstin Ekmans berättelse tar greppet om kvinnornas roll i industrialiseringen och urbaniseringen. Från kvinnornas strävan där går en röd tråd till dagens metoo-rörelse som SuMo följer med glädje och tillförsikt.
‒Det är ett paradigmskifte som sker. Det kan aldrig gå tillbaka nu, säger Monica Hassle.
[fakta nr="1"]
Scen- och filmkonstbranschen har gått i bräschen för metoo. Avslöjandet om övergreppsanklagelserna mot Hollywood-mogulen Harvey Weinstein har lett till att kvinnor världen över har satt ner foten.
‒Till slut blir det något som gör att proppen går ur, säger Suzanne Ernrup.
Hon berättar att hon inte har blivit utsatt för övergrepp under sin yrkeskarriär. Men vittnesmålen om kvinnosynen i branschen känner hon igen alltför väl.
‒Jag har fått höra att jag har varit välbetald – trots att jag är kvinna.
Och beteendet hos vissa män som hon jobbat med och mött på och bakom olika scener var helt accepterat och normaliserat.
‒Det var det otäckaste, att det blev så mycket som man tog för givet. När jag jobbade på Dramaten och såg en viss person gå in i hissen tänkte jag "då tar jag trapporna". Det blev normalt, inget man pratade om.
Läraren i Monica Hassle har fått kämpa mot könsord som vardagsuttryck elever emellan, och mot en föråldrad kvinnosyn som genomsyrade hela familjer och även tog sig in i hennes klassrum. Det är där, eller rättare sagt redan i hemmet och i förskolan, som jobbet i metoo-rörelsens anda måste börja, säger hon. Det är där som pojkar och flickor ska lära sig att veta sitt och andras värde.
‒Det kommer att ta tid, men det börjar hemma. Börja där med att sätta normen, när de är bebisar.
Det är också till barnen och ungdomarna som SuMo sätter sin tillit och sitt hopp när det gäller metoo-rörelsens fortsättning.
‒Den unga generationen går först i tåget, säger Suzanne Ernrup.
Hon och Monica Hassle går strax bakom, med sin SuMo-tyngd. De lyfter fram vikten av att den nya rörelsen inte bara handlar om sexuella övergrepp och trakasserier, utan också om hur vi är mot varandra som människor. Det gäller oavsett kön, framhåller Monica Hassle.
‒Alla har ett ansvar i metoo, att hjälpa barnen att förstå allas lika värde och känna tillit till gruppen – och sig själv.