Ord. ord. ord. Jag pluggar journalistik på högskolan. Så fort lektionerna var över och sista tentan inlämnad för terminen försvann jag till England för miljöombyte och stressreduktion. Det blev några händelserika dagar på sydkusten i en turistby vid havet. Husvagnarna stod uppställda på en camping en bit bort och puben jag besökte mest hade inredningen kvar från 80-talet. Jag lärde känna tvåbarnsmamman Jess som hade två jobb, det på puben och som städerska hos mer välbärgade i området.
Trots två jobb var hon tvungen att beräkna daglig matbudget för sig och barnen. 12 pund räckte oftast bara till mackor. Ändå uppfattade jag henne som glad. Hon levde i tron att allt löser sig. Jag kände mig bättre till mods i hennes sällskap. Nästa hyra skulle kanske lösa sig för mig också på något sätt, fast studiebidraget i maj var på cirka 5000 kronor. Den summan ska antas lösa alla ekonomiska förpliktelser fram till slutet av augusti, om inget sommarjobb gör det. Men jag är inte ensam om att känna stress över ekonomin.
En person med en funktionsnedsättning, som vi skrev om förra veckan, har drygt hundra kronor kvar när hyran är betald. Vi är inte ensamma. Vi får sällskap av pensionärer och många fler som lever i pengarna-räcker-inte-till-träsket 24/7.
För min nya bekantskap Jess i England löste det sig. Hon träffade en IT-miljonär. Han tog oss med på en hundra mil lång resa till Skottland i sin bil, där ett av Jess barn, mattegeniet, skulle vara med i en tävling. Det blev en spännande och högintensiv resa. Trångt i baksätet med två barn och en stor hund. När konflikterna duggade och kunde mynna ut i mindre världskrig, lutade jag mig tillbaka och slapp delta. Efter några dagar i deras sällskap kände jag mig berikad, utvilad och förnyad. Precis som en semester ska vara.
Hur jag hade råd att åka till England på studiebidraget? Det hade jag naturligtvis inte. Men ord. ord. ord. Den här resan kostade mig tio kronor på en stormarknad. Jag gjorde ett fynd i korgen med reaböcker. Inget man skyltar med på Facebook, men bra ändå.