På den faluröda gården kacklar grönbetande höns medan det växer så det knakar i grönsaksbäddarna. På gårdsplanen sprätter retrievern Louie omkring som en tupp.
– Vi sökte efter en liten gård, hittade Jonstorp på nätet och blev kära direkt. Vi köpte stället 2016 utan att ens först ha sett huset. Jag blev så kär i åkern, även om den då bara var en gräsmatta full med kvickrot.
”Vi” är Carina Van Steenbergen och hennes fru Lena Ångnell. Första bokstäverna i deras namn bildar numera Cale Jonstorp, det småskaliga matodlingsföretaget de startat på ägorna i byn Västtorp. Mottot är Klimatsmart ätbart.
Paret träffades i Carinas hemland Belgien. Kärleken tog henne till Sverige och en lägenhet i Stockholms myller.
– Jag klarade inte av att bo så. Det åt upp mig.
Hon ville ut på landet, leva ut sin passion för odling och söka förverkliga en mångårig dröm: att starta en snigelfarm. ”Är du galen?”, undrade hennes fru. Men varför inte pröva? I Belgien, Nederländerna och framför allt Frankrike är det vanligt och naturligt att äta sniglar för köttets skull.
– Det har gått över förväntan, tycker Carina och visar vägen in i växthuset.
Under nätet av sprinklers finns de, någonstans. Sniglarna. De var 50 000 när de nyckläckta kom hit i våras i frigolitlådor. De är av två sorter, lilla petit gris och den större gros gris. De smakar mums, försäkrar Carina. En riktig delikatess.
Men var är då de små godsakerna?
Snigelodling tarvar god ventilation, rätt temperatur och framför allt fukt. När Carina på kvällarna sätter på sprinklersystemet och en ljummen dimma lägger sig över bäddarna kommer sniglarna fram. Nu är de svårare att se, men när Carina vänder på närmaste foderbräda sitter där en stor klase snäckor.
Blötdjuren äter av växterna i bäddarna – gärna med mjöl som tillskott – och är inte kräsna i fråga om logi. Deras ekologiska fotavtryck är i princip noll. Utmaningen för uppfödningen är det svenska klimatet. Odlingssäsongen är kortare här än i Europa: sniglarna går snart i dvala och vaknar inte förrän det våras. Det tar sju månader innan en nykläckt snigel är färdig att tillagas och ätas.
Hela förra vintern pluggade Carina på om snigelns levnadsbetingelser och olika odlingssätt. Familj och vänner, grannar och expertis har stöttat och hjälpt.
– När vi fortfarande har snö sitter fransmännen ute och äter escargot. Frosten där kommer senare – om alls.
Hela förra vintern pluggade Carina på om snigelns levnadsbetingelser och olika odlingssätt. Familj och vänner, grannar och expertis har stöttat och hjälpt.
– Jag har en mentor i Belgien, en biolog med egen odling. Vi har hittat ett sätt att förädla sniglarna. Men hur berättar jag inte! Det är en företagshemlighet.
Målet med verksamheten är i första hand att leverera till restauranger i Sörmland och Stockholm. Intresset är stort, enligt Carina.
– Jag har träffat flera kockar i närområdet som nu väntar på leverans. Att sniglar inte är så vanliga på svenska menyer, har jag förstått, är att det tar alltför lång tid att gå ut och plocka dem. Under säsong vill restaurangerna gärna få dem levande, så att de kan göra sina egna specialiteter av dem.
På sikt ska farmen kunna producera upp emot ett par ton kött per säsong. Snigeln är hermafrodit och förökar sig själv. En snigel kan producera 100 till.
– Men blir det för trångt mår de inte bra. Då kan jag ju inte direkt ringa veterinären! Och blir de för många på liten yta när sniglarna är små kan de börja äta varandra.
Avsikten är också att sälja snigel på burk till vanliga konsumenter. Då kokas köttet i en buljong av gårdens ekogrönsaker, som säljs via sociala medier och också ingår i Cale Jonstorps expansionsplaner.
Kanske kan Facebook snart bli även sniglarnas väg till matborden. Det finns ingen anledning alls att rynka på näsan åt de små varelsernas kött, tycker Carina. Det har ett högt näringsvärde, innehåller flera nyttiga mineraler och har ätits med god aptit sedan tidernas begynnelse. Enbart Carinas belgiska landsmän sätter varje år i sig 275 ton.
Mums, försäkrar de.