Samtidigt som det hembygdsfirades i Viala var det på lördagen folkfest i en annan del av Vingåkers landsbygd. Platsen: Österåkers sockenstuga, mellan kyrka och lummiga villaträdgårdar. Anledningen: den årligt återkommande sockendagen.
Om firandet i Viala präglades av knätofs, var det snarare kampdräkter – nåväl, bildligt talat – som satte färg på hembygdsfesten i Österåker. Finalen utgjordes nämligen för femte året i rad av byakampen, som denna gång såg åtta lag om fem deltagare vardera strida om vandringspriset.
Kampen föregicks av marknad på stugbacken. Där minglade både infödingar och besökare bland rabarberplantor och rustikt porslin, mumsade wraps, sörplade kaffe och köpte nydesignade sockenflaggor eller t-tröjor med sockenmotiv.
– Roligt, det här, tyckte prästen Karl-Erik Jansson som strosade bland marknadsstånden.
Hans kyrka hade tidigare på dagen fyllts med somrig musik, och innan det blev dags för femkamp hälsades traktens nya invånare välkomna. Sedan höjde sockenrådets Egil Boräng rösten och kallade till sig de taggade lagen.
– Var är dopningstältet? undrade någon.
– Vad finns det för preparat? undrade någon annan.
– Eh ... hemkört har vi där, skojade Boräng.
Vad annars på en sockendag?
– Må bästa by vinna! kunde han sedan hojta när Ätterstas lag till slut blev fulltaligt och de tävlande drog ut till stationerna.
Där mätte de krafterna i hästsko- respektive pilkastning, luftgevärsskytte, prickkastning med boll och i att under tidspress bygga ett så högt torn som möjligt med små träklossar.
Årets bymästare i Sörmlands Österåker blev, för första gången, Kalkbrottsvillorna.