"Does it always have to be like this?" lyder texten i taket i det stora stallet på Sjukälla gård. Texten hängde med när ladan köptes och plockades ner från sin ursprungliga plats i Stockholm och sattes upp på Sjukälla gård utanför Jönåker.
Därinne går 300 tjurar på betonggolv. De hålls inomhus, i samma grupper hela livet och med staket som skiljer grupperna åt. Om de skulle släppas ut på bete finns risken att de slåss för mycket och dessutom skulle de röra på sig så att de inte går upp i vikt lika fort. Något som skulle påverka lönsamheten på gården.
- Om man skulle släppa ut dem skulle de inte växa. De blir så magra när de är ute för de rör sig så mycket och bara äter gräs. Och har de inte vuxit något när man tar in dem på hösten blir de bara en kostnad. Det beror ju på hur man ser på det, men de har ingen tillväxt då, säger Albin Johansson som driver gården tillsammans med sin bror och sin pappa.
Precis som mycket annan köttproduktion minskar svensk nötköttsuppfödning i takt med att importen av billigare kött ökar. Men nötuppfödningen på Sjukälla går bra och med 1 400 djur är den bland Sveriges största. Albin Johansson planerar till och med att bygga ett nytt stall.
- Det finns utrymme för att expandera. Mycket kött importeras i dag, bland annat från Brasilien. Det är alltid brist på svenskt nötkött.
Albin Johansson har även 400 kvigor. De får däremot gå ute och beta om sommaren på ängarna mellan Lindbacke i Nyköping och Sjukälla gård. Kvigorna slåss visserligen inte, men de växer långsammare än tjurarna. Vid två års ålder är de uppe i samma slaktvikt som tjurarna inne i ladugården är vid drygt ett års ålder.
Innan Albin Johansson tog över nötköttsuppfödningen drevs gården av hans pappa Kjell Johansson som fortfarande arbetar där. Han tycker att de många reglerna för svensk djurhållning är ett hinder för lönsamheten.
- Myndigheterna lever i något slags sörgårdsidyll, men det går inte att leva på och tjäna pengar. Det måste vara rationellt.