I ett brunrött tegelhus i Nyköping ligger frivården. Här arbetar 16 frivårdsinspektörer med omkring 180 övervakningsklienter, 50-60 klienter i fängelse, samt fem klienter med fotboja i genomsnitt varje dag. Frivården är den öppna delen av kriminalvården, och den största, men kanske är namnet lite missvisande.
– Frivården är egentligen ett dåligt namn. Vi kanske borde heta "övervakningsenheten" i stället, säger Henrik Svärd, chef för fyra frivårdsenheter i Mälardalen.
Av de omkring 19 000 personer, som är i omlopp inom kriminalvården vid ett givet tillfälle, tas 12 000 om hand av frivården. 5 000 sitter i fängelse och mellan 1 500 - 2 000 sitter häktade. Den som sitter i fängelse ska slussas ut i samhället igen när de avtjänat två tredjedelar av straffet, och även det sköter frivården om.
– I stort sett alla västländer har någon form av villkorlig frigivning. I Sverige är regeln frigivning efter två tredjedelar av straffet för alla fängelsestraff på över en månad, säger Henrik Svärd.
Trots att 12 000 dömda redan cirkulerar i frivården, skulle Svärd och hans kollegor gärna se att fler dömdes till frivårdspåföljder. Möjligheten att minska återfallsrisken är liten när personer döms till kortare fängelsestraff.
– Att bunta ihop kriminella och sätta dem i fängelse är inte någon väg till rehabilitering och återgång till samhället. Vi vill ha fler icke-frihetsberövade, säger Henrik Svärd.
Frivårdens uppgifter förändras hela tiden. 1988 kom kontraktsvården. Samhällstjänst dök upp i början av 1990-talet och elektronisk fotboja blev tillgängligt i hela landet 1997. Kontraktsvård innebär programverksamhet, som dömda deltar i som en del av straffet. Det finns bland annat program som fokuserar på våld i nära relationer, missbruk, sexualbrott. Döms man till skyddstillsyn eller ska slussas ut från anstalt ingår besök på frivården.
– Risken för återfall styr hur ofta de ska komma till oss, säger Annie Åkerberg, som arbetar med övervakning och skyddstillsyn.
– Vi gör en plan för vad som ska göras för att förhindra brott. Alla ska ha strukturerade samtal med en frivårdsinspektör. Klienten får berätta om sina mål. Målen är ofta att få ett jobb, må bra, ha sin familj, eller få en familj. Vi diskuterar kopplingen mellan tankar och beteenden, "varför blir jag så arg?"
Gemensamt för många klienter, säger Annie Åkerberg, är att man har svårt att förstå sin egen roll. Samtalen ska hjälpa klienterna att förstå vad som gått snett.
– Det är inte så att vi ursäktar deras beteende, de är alltid ansvariga för vad de gjort. Men vi vill ge dem verktyg för att kunna undvika att hamna i de situationerna i framtiden, säger Henrik Svärd.