Han startade tillsammans med fem stationsskrivare en sextett som några år senare gick upp i Järnvägsmusiken. Järnvägsmusiken å sin sida föddes ur en idé av friherre Victor Casimir Fagerskiöld som skaffade instrument och rekryterade anställda vid järnvägen. Pengar till inköpen fick han ihop genom att anordna lotterier.
Orkestern var en renodlad mässingsorkester med sextettbesättning, ess-kornett, b-kornett, althorn, tenorbasun, tenorhorn, bas och batteri. Men det var fler musiker än antalet stämmor. Det man kan se på foton från tidigt 1900-tal där cirka 15 musikerfinns med.
Järnvägsmusiken gillades inte av alla, långt därifrån. Så här skrev Eskilstuna-Kuriren 1896:
"Stationsmusiken i Katrineholm utgörs som bekant av stationskarlar, vilka på kommando lärt sig blåsa, sedan instrument genom frivilliga bidrag av ortsbefolkningen inköpts. Då denna insamling skedde, trodde man nog lite var, att man vid dessa allmänna fester skulle få biträde av musikkåren. Men snart togs man ur denna illusion. Ty musikkåren tyckes huvudsakligen vara till för inspektorens/baronens och hans umgängesvänners enskilda nöje. Det berättas även, säger vår meddelare, att de oupphörliga musiklektionerna icke så sällan taga så mycket tid i anspråk, att övriga stationskarlar stundom måste tjänstgöra för musikanterna."
Mässingssextetterna (då ett flertal) i Katrineholm upplöstes under 1920-talet och det verkar som om Järnvägsmusiken var den sista.
Intresset för blåsmusik var dock hela tiden stort i Katrineholm. Hösten 1930 samlades blåsare från olika läger för en julaftonsspelning. Den sammansättningen verkar därefter hålla samman och 1932 bildas Katrineholms Musiksällskaps Blåsorkester. Ledare var före detta musikfanjunkaren Carl Ullsten.
Den 1 maj 1950 uppträdde Musikkåren för första gången i uniformer tillkomna efter enskilda initiativ och insamling av pengar.
Under åren har Musikkåren åtagit sig, att för de kommunala anslag man uppbär, att göra ett visst antal framträdanden per år. Dessa har bland andra varit Maj i by, dans kring granen sista söndagen före jul och vissa friluftskonserter.
1960-talet kom att bli ett förändringens decennium för Musikkåren. Instrumentbesättningen moderniserades och gick mot den symfoniska och även ljudanläggningarna utvecklades. 40-årsjubileet 1972 firades med en inomhuskonsert med trumpetaren på modet, Leif Uvemark, som solist.
Musikkåren har under åren spelat med många prominenta stjärnor som Per Grundén, Arne Lamberth, Sonja Stjernkvist, Loa Falkman, Erland Hagegård, Tito Beltran, Krister S:t Hill, Robert Wells och många fler.
Under det progressiva 70-talet skapade dåvarande dirigenten Lennart Fors Musikkårens storband. Det lever numera sitt eget liv, utanför Musikkårens ram, som Katrineholm Big Band.
Musikkåren har under åren ofta medverkat vid Katrineholms officiella högtidligheter som nationaldagen och Maj i by. Vid fotbollslandskampen 1974 mellan Holland och Sverige svarade Musikkåren för marschmusiken och nationalsångerna.
Här följer några andra "milstolpar":
1985 framträdde Musikkåren för första gången med drillflickorna som sedan dess varit med.
1986 representerade kåren Sverige vid en internationell festival för blåsmusik i Wien och året därpå blev de tvåa i SM för blåsorkestrar i Jönköping.
1991 fick de nya uniformer av kommunen, den fjärde uppsättningen sedan 1950.
Det är många som under åren bidragit till att Katrineholms musikkår i dag är vad den är. När man under forna dagar, trots knappa förhållanden, lyckades ordna fram instrument och trots ofta tungt kroppsarbete och långa arbetsdagar, fann tid att öva och skapa arrangemang. Många var inte bara medlemmar i Musikkåren utan spelade dansmusik både en och två kvällar i veckan.
Några som haft stor betydelse för Katrineholms musikkårs framgång är naturligtvis dess dirigenter. Det finns mycket att berätta om alla dessa kunniga och entusiastiska personer men det får vi återkomma till vid ett annat tillfälle.