I Katrineholm hade man i svunna tider ett aningen udda sätt att välkomna ”utsocknes” besökare till samhället.
På Norr vid infarten från Bie, satt uppsatt en vit emaljskylt med blå text som förkunnade att ”Arbetsföra dagdrifvare varnas för att besöka Katrineholms samhälle”. Vad man varnade för är oklart, men budskapet tydligt – då också. ”Kom inte hit om du inte är stark och kan ta vara på dig själv”.
Kanske varnades lösdrivarna för att polisen skulle ta dem om de visade sig i samhället utan att vara önskvärda. Redan runt 1880 hade man i samhället inordnat vad man med lite god vilja skulle kunna kalla den första poliskåren.
Den allra första polisen i samhället på heltid var vice länsmannen Carl Filip Nestor, närmast underställd kronolänsman i Stora Malm. Nestor föddes i Norrköping 1847 och var innan han erhöll tjänsten i Katrineholm anställd som ordinarie poliskonstapel i hemstaden.
En polis hade som en av sina främsta uppgifter att se till så inga lösdrivare befann sig i samhället. Han skulle också gripa och åtala fyllerister och andra brottslingar (att vara berusad på offentlig plats var ett brott ända in på 1970-talet). Nestor hade alltså även uppgiften att agera åklagare då brottslingarna rannsakades inför Oppunda häradsrätt.
I min- och televisionens barndom, gick på den enda tv-kanalen ett barnprogram som jag tror hette ”Vår lilla stad”. Handlingen utspelade sig i en svensk småstad kring sekelskiftet 1800/1900 och en av huvudrollerna innehades av en fryntlig poliskonstapel med kask på huvudet, sabel i bältet, mage i längdriktningen samt enorma knävelborrar. Han strosade runt och var allmänt trevlig mot de lika trevliga innevånarna. Emellanåt tog han upp en liten söt flicka (som jag minns det var det alltid en flicka) på kanske fyra år, i famnen och jollrade med henne tills hon lite motvilligt sjöng en liten sång. Om någon mot förmodan betedde sig klandervärt, bad han med vänlig stämma och en käck honnör den klandervärde att bättra sig, vilket genast skedde.
Verkligheten torde dock ha sett helt annorlunda ut. Då som i viss mån fortfarande, bestämdes status efter ekonomisk ställning. Polismannens lön var låg och han förväntades i alltid vara i tjänst.
Arbetet var heller inte riskfritt, då superiet var vida utbrett. På avlöningsdagarna såldes stora mängder öl i affärerna och på ölsjappen och när man stärkt sig tillräckligt var det dags att ge sig ut i samhället och göra upp med verkliga eller inbillade fiender.
Värst lär det ha varit på de stora torgdagarna som hölls en gång per månad, då det rörde sig folk i samhället från ett betydligt större område. De bataljer som då kunde uppstå, var det den ende polisens uppgift att försöka bringa ordning i, ett livsfarligt arbete, då både knivar och andra tillhyggen användes.
Då vice länsman Nestor började sin tjänst fanns ingen polisstation i samhället, men då gamla tingshuset uppfördes 1882, fick polismakten ta i besittning en del av uthuset där som arrestlokal. Först 1907 fick man en ”riktig” station på Magasinsgatan 5 (nuvarande Drottninggatan).
Nestor efterträddes 1898 av C. Sköldin, som lyckades blidka municipalstämman att bevilja mede till tre biträdande poliser, som skulle kunna bistå vid till exempel torgdagarna. Efterträdare till Sköldin blev den omfångsrike Anders Ferdinand Andersson från Flen.