Irma Andersson, även kallad ”Kultur-Irma”, såg för första gången solen gå upp i Hällestads församling, Östergötland. Året var 1914 och sex år senare kom Irma och hennes familj till Katrineholm. Här började hon tidigt engagera sig inom socialdemokratin. Först i Verdandis ungdomsloge, sedan i SSU och kvinnoklubben.
Hon hade att brås på – hennes far var gjutaren Elof Andersson, som i unga år var starkt radikal och som 1923 invaldes som vänstersocialist i stadsfullmäktige. Partiet gick så småningom ihop med Socialdemokraterna. Elof blev då socialdemokratisk fullmäktigeledamot fram till 1930, då han avsade sig vidare medverkan.
Hans stora lidelse var dock inte politik i sig, utan bildningsarbete, kultur och litteratur. På dessa områden var han den sanna idealisten bland annat inom ABF och på stadsbiblioteket. Gratisarbetet på biblioteket torde ha varit ett paradis för Elof Andersson, då han var en glupsk bokslukare som efter sin pensionering ofta avverkade mer än tio böcker per vecka.
Dottern Irma var även hon en mycket engagerad folkbildare, både inom sitt yrke på stadsbiblioteket och sitt ideella arbete hos ABF, vars styrelse hon tillhörde åren 1938-1955. Irmas politiska engagemang ledde henne snabbt in i den kommunala verksamheten. Hon var ledamot i stads/kommunfullmäktige 1951-1982 och ordförande i kulturnämnden 1971-1982. Dessutom tillhörde hon under olika perioder socialnämnden, konstnämnden, barnavårdsnämnden, systugenämnden och trafiksäkerhetsnämnden.
Under åren i kulturnämnden var hon en drivande kraft bakom en rad olika arrangemang i Katrineholm, bland annat Onsdagskväll i Stadsparken, något som på sätt och vis lever kvar än idag om än med annat namn och på annan veckodag.
Ett av Irmas skötebarn var systugenämnden, som i förenklande ordalag var en kommunal syateljé, där husmödrar kunde få hjälp att införskaffa familjens kläder till ett lägre pris än de var vana vid. Efter ett gediget utredningsarbete startade systugan sin verksamhet i en källare på Kungsgatan den 20 januari 1956.
Hösten 1985, efter nästan 30 år konstaterade ledande kommunpolitiker att det inte var i enlighet med kommunens skyldigheter att subventionera en systuga, varpå man beslutade om nedläggning. En protestlista med 915 namn mot nedläggningen lämnades till beslutsfattarna, som dock inte lät sig bevekas. Den 5 december 1985 tackade nämndens sista ordförande Ebba Karre för visat intresse och förklarade det sista sammanträde avslutat.
För att återgå till ”Kultur-Irma”. Hon utvecklade även ett stort internationellt engagemang och reste mycket. Via kvinnokretsen och FN-föreningen knöt hon kontakter och bidrog aktivt till hjälparbete i flera u-länder. Många sändningar med förnödenheter avgick från Katrineholm under Irmas överinseende och hon såg alltid till att de var välfyllda, ofta med gåvor från företag på orten.
Under sina sista år kämpade hon för konsumenternas rätt till giftfria varor och ofarliga förpackningar. Hon sågs ofta i butikerna där hon delade ut information, både till kunder och affärsinnehavare.
Att Irma Andersson var både omtyckt och respekterad framgår inte minst av alla de minnesord som skrevs efter hennes död den 8 september 1989. Det var även personer med annan politisk grunduppfattning, bland andra moderaten Benny Gezelius som tackade för det han lärt sig av ”Kultur-Irma.