I juli 1862 meddelade Kungliga Poststyrelsen att ett flertal postexpeditioner skulle inrättas längs Västra stambanan. Samtidigt meddelades att en av dessa stationer skulle vara Katrineholm, där expeditionen skulle öppnas den 1 november samma år – tre dagar innan banans officiella invigning. Posten flyttade från början in i järnvägsstationen, men tog efter en kort tid egna lokaler i besittning.
Järnvägen skapade logistiska förutsättningar för att ett samhälle skulle växa upp runt stationen. Östra stambanans tillkomst fyra år senare borgade för att samhället så småningom skulle bli en stad. Katrineholm hade då blivit en betydelsefull järnvägsknut.
Handlare och hantverkare flyttade in och en av pionjärerna var handelsmannen Carl E. Eriksson med hustru från Nyköping. De lät uppföra en större tvåvåningsbyggnad på den tomt där Stadshotellet senare kom byggas. Fastigheten hade sin framsida mot Storgatan och ansågs länge som en av samhällets förnämsta byggnader. Här inrättade de ett gästgiveri och senare även affär och bageri.
Som gästgivare blev Eriksson även skjutspliktig och skulle svara för underhållet på den diligenslinje som öppnades mellan Katrineholm – Norrköping - Linköping. Den stora gula postdiligensen höll Postverket med, men kusk och hästar skulle Eriksson stå för och den fem och en halv mil långa sträckan till Norrköping, skulle köras på sju och en kvarts timma.
En postiljon medföljde på kuskbocken och hade hand om postväska och posthorn. I det senare skulle han blåsa vid möte under färden. Alla var då tvungna att lämna diligensen företräde.
Posttjänstemannen var även rustad med pistol, ifall man skulle råka på rånare under färden genom Kolmårdenskogarna. Några rånförsök gjordes dock aldrig under den tid Eriksson svarade för diligenstrafiken.
Det var strängt förbjudet för postiljonen att sitta i den täckta vagnen under färd. Han skulle oavsett väderlek ha sin plats bredvid kusken, för att vara honom behjälplig i spanandet efter mötande. Det var behäftat med stränga böter för den som bröt mot förbudet.
Diligensen avgick dagligen klockan 12.30, efter att ha inväntat ett bantåg från Stockholm. I Norrköping skulle man vara 19.45 samma kväll. Klockan 21.00 gick färden vidare till Linköping, dit man ankom 02.00 på morgonen. Naturligtvis skedde hästbyten med jämna mellanrum.