Den andra bron var försedd med hissar och sträckte sig över både järnvägsspåren och Fabriksgatan.
Förra gången jag skrev i KK om järnvägens över- och undergångar i Katrineholm var till påsk 2012. Bilden den gången bestod av en handkolorerad påskhälsning från Katrineholm daterad cirka 1905. Förlagan till påskkortet var ett ”äkta” foto taget uppe på den 1901 invigda gångbron, eller Himlastegen som många föredrog att kalla den. Människorna på originalet var utbytta mot en tupp, två hönor, en kyckling samt två gigantiska ägg.
Det var naturligt att man i brist på dagens teknik gav sig till känna genom skicka varandra kort, med några rader text skrivna nedtill på kortets framsida. Baksidan ville Kungliga Postverket bara skulle bestå av adressuppgifter.
Denna text är dock, såsom antyddes i början, tänkt att handla om människors möjligheter att förpassa sig från södra sidan om järnvägen till den norra. Eller rättare sagt, från Stortorget till järnvägsstationen. Från det att järnvägen anlades 1862 till sekelskiftet 1900, saknades säker väg för fotgängare över spårområdet i centrum, vilket ledde till en del incidenter, dock utan svårare skador som följd – i alla fall i det längsta.
Området bestod av tio-tolv spår och förutom alla växellok som rörde sig fram och tillbaka passerade dagligen minst 50 tåg. Många röster höjdes för att en gångbro skulle vara behövlig. Troligen anade man att tågen så småningom skulle komma upp i betydligt högre farter än vad som då var fallet.
Inget hände dock i frågan förrän på nyårsdagen 1899, då en kvinna blev överkörd på bangården. Hon klarade sig undan med livet, men med en svårt skadad arm. Händelsen fick dock diskussionen att ta fart i både i lokalpressen som representerades av Katrineholms Tidning och i det politiska rummet.
Man skrev till Länsstyrelsen och åberopade olyckan som tungt vägande skäl till att en gångbro skulle byggas. Svaret blev att så skulle ske under förutsättning att Katrineholms municipalsamhälle sköt till en fjärdedel av de 16 000 kronor en bro beräknades kosta.
Det gick municipalstyrelsen med på och 1901 kunde Katrineholmarna ta sin nya, säkrare järnvägspassage i bruk.
Det där med säkerheten blev med tiden en sanning med modifikation. Vi som är gamla nog att minnas Himlastegen under dess sista decennier, har inte sällan smärtsamma minnen från de tillfällen då frosten lagt sig på de nednötta trappstegen av trä. Trapporna på var sida om bron förvandlades då till effektiva, men tämligen obekväma rutschkanor som i ena riktningen ledde till att man i värsta fall kunde kana rakt ut på Fabriksgatan.
Som jag minns det var det alltid mer riskabelt att ta sig från Norr över till Stortorget än tvärtom. En på den tiden nära kvinnlig bekant hävdade att det kunde bero på att krogarna jag brukade besöka låg på Norr och min bostad på Söder, men jag inser inte vad det skulle ha för betydelse.
I hela 83 år stod Himlastegen där, till beskådande och gagn för tågbytande resenärer och promenerande katrineholmare. 1984 stod en ny bro klar att tas i bruk. Den var längre och försedd med hissar, som tyvärr även brukades som urinoarer och ofta var ur funktion.
Efter tolv år var tiden redan ute för den nya bron. I september 1996 kunde landshövding Bo Holmberg inviga Katrineholms Resecentrum med den av många efterlängtade gång- och cykeltunneln under järnvägen. Man kan konstatera att broarnas epok var ”övergående” medan ”undergången” består ännu.