Katrineholms kammarmusikförenings första programpunkt för hösten visade sig vara en varm och humoristisk föreställning som dock inte lockade publik till varje stol i Musikens hus.
Opera Vox, en fri operagrupp från Stockholm med snart 20 år på nacken, bjöd på Wolfgang Amadeus Mozarts "Così fan tutte". KK var på plats under första akten då det bjöds på stor föreställning i litet format med en ensemble som, med glimten i ögat, inte bara sjöng stående utan även glidande nerför möbler och ålande på golvet.
Sköna systrarna Fiordiligi (Cecilia Annerholm) och Dorabella (Victoria Palmer) är förlovade med varsin officer och upp över öronen förälskade i sina fästmän. Men hur är det nu – går det att lita på damers trohet?
Absolut, damer är trogna av långvarig vana och sättet att tänka, hävdar fästmännen.
Men "Così fan tutte" – så gör de alla, säger bland andra den skeptiske Don Alfonso (Erik Johansson) som menar att kvinnor inte alls är pålitliga.
– Troheten hos kvinnor är som fågel Fenix – ingen ser var den häckar, säger Don Alfonso.
Han och kvinnornas fästmän Ferrando (John Haque) och Guglielmo (Lukas Ljungqvist) ingår ett vad om saken och så brakar intrigmakeriet loss.
De båda männen drar ut i krig och för Don Alfonso börjar en annan utmaning, på hemmaplan, när han ska försöka vinna vadet.
In på scenen träder Don Alfonsos medhjälpare, kammarjungfrun Despina (Stina Lindberg) som har en högst pragmatisk syn på damernas förälskelser. Om herrarna inte är på plats är det lika bra att byta ut dem, resonerar hon. Dessutom, tillägger Despina, är fästmännen antagligen inte alls trogna där de befinner sig.
Men Fiordiligi och Dorabella vägrar att tänka på några andra män. Detta trots att Don Alfonsos vänner, i själva verket Ferrando och Guglielmo i förklädnad, kommer på besök och börjar uppvakta systrarna. Dock bjuder händelseutvecklingen på överraskningar.
Publiken i Musikens hus fick se en mustig föreställning, med Ola Ottosson vid pianot och Leila Brask-Jensen, Kalle Holmslet och Roger Hasselberg i kören, och ensemblen använde hela salongen som sin scen vilket gav publiken en närhet till händelsernas centrum.