Jargongen är sådär hjärtligt rå som den bara blir mellan folk som känner varandra utan och innan. Bröderna Sören och Tord Andersson började spela i pappa Eriks orkester som ungdomar och har varit med i Löpsjötorparns i runt 40 år. Tillsammans med Stefan Jonsson och Tomas Eriksson utgör de i dag dansbandet som torde vara det äldsta nu aktiva i landet vid sidan av Leif Kronlunds som också startade 1946.
Det är alltså 70 år sedan Erik Andersson startade Löpsjötorparns. Erik slutade i dansbandet 1993 och gick bort 2004 men sönerna har fortsatt. Även äldsta brorsan, Kjell, spelade i många år i bandet.
– Vi gjorde inget annat än spelade. Vi höll på jämt, säger Sören Andersson, kapellmästare.
Gitarristen Stefan Jonsson, som har ett förflutet inom hårdrocken och har tillfört en och annan distad gitarr till bandets sound, vet varför en orkester fortsätter år ut och år in.
– Det är känslan, att stå på scen. Spelglädjen, helt enkelt.
Jonsson producerar Löpsjötorparns jubileumsalbum som bland annat innehåller en nyskriven låt. Albumet ska ut till den 3 augusti, då dansbandet spelar i Stadsparken i Katrineholm. Dessförinnan, den 30 juli, ska det bli jubileumsfest på Dahls loge, norr om stan.
Så länge det finns en publik och platser att spela på ska Löpsjötorparns fortsätta. Men dansbandsbranschen svajar. Den mest uppskattande publiken har bandet i norra Sverige och mycket har förändrats.
– Förr spelade vi mycket gammeldans, men det finns inte längre.
Sören Andersson räknar med att Tord och han har spelat ihop upp emot 5 000 gånger under årens lopp. Brorsorna har sett trender inom dansmusiken komma och gå, sett tempot i buggen växla. Men grunden i musicerandet ändras aldrig: det är glädjen till musiken som Löpsjötorparns är ute efter. Den vill de förmedla till publiken, som inte behöver briljera på dansgolvet.
– Det gör inte om man är dålig på att dansa, säger Sören Andersson.
Och en bra låt är alltid en bra låt, säger Stefan Jonsson. Publiken vill känna igen sin musik. "Ljus och värme" och "Jag vill vara din, Margareta" går alltid hem.
– Man blir glad själv när man kan göra andra glada, säger Tomas Eriksson.