Det är fullpackat inne på Sentrum Scene i Oslo denna torsdagskväll. Biljetterna till Kents klubbturné sålde slut i ett nafs och de mest trogna fansen hände huttrandes på låset timmar innan dörrarna öppnade. När bandet till slut kliver ut på scen är jublet öronbedövande.
Jocke Berg inleder lite trevande och saknar det där riktiga trycket i rösten under de första två-tre låtarna. När han väl har fått upp värmen är ordningen återställd, men det står ändå klart att något har hänt med Kent sedan jag såg dem sist – de har blivit lite mjukare runt kanterna.
Det är egentligen ingen specifik detalj utan handlar om ett helhetsintryck av att bandet har blivit softare – med åldern? Och jag menar det inte på något sätt elakt, bandet har förändrats och mognat med grace.
Fenomenet märks främst på de nya låtarna från "Tigerdrottningen" som live passar perfekt i denna nya skrud. Speciellt när Jocke Berg backas upp av tre sångerskor, bland annat Miriam Bryant, som gärna får trycka ifrån ännu mer med rösten för att fånga den där speciella gospelkänslan som då och då dyker upp på skivan.
Och det är just materialet från den nya skivan som är mest intressant. Även om låtar som mäktiga "Hjärta", episka "Petroleum" och en uppdaterad version av "Chans" är riktigt bra, så känns det som att de inte är helgjutna när den där sista snutten av explosiv energi har bytts ut mot det lite mer eftertänksamma uttrycket.
Kanske kan man säga att Kent har hittat hem till slut? Bandet har ju alltid haft ett scenspråk som präglats av en sorts svalka, och nu känns det på något sätt som att bandet har kommit ikapp sig själva rent musikaliskt.
Jag kan ju ha helt fel. Bandets softare lyster kanske har att göra med att det är turnépremiär, men något säger mig att publiken på den fortsatta turnén och på Kentfesterna inte ska förvänta sig att bli överkörd, utan mer mjukt övertygad.