Cecilia Edefalk har varit en av landets mest betydande bildkonstnärer ända sedan genombrottet med separatutställningen i Malmö 1988. Hon är hyllad både i Sverige och internationellt och har ställt ut flera gånger i USA, bland annat på prestigefyllda Gladstone Gallery i New York.

Utmaningen är att ha tillit – till sig själv. Även om idén hon jobbar med förändras under arbetets gång. Men konstverken hade nog inte blivit till utan längtan. Eller hängivelse.

Ända sedan jag var liten har jag längtat efter att möta något. Konst är nog ett sätt att fånga längtan i bild. Jag tror att jag har ett sug efter en hängivelse, men det är inte alltid så lätt att hänge sig. Det finns så många spärrar som hindrar mig. Fördomar om hur saker ska vara och svårighet att vara i nuet, säger hon.
Artikelbild

| Cecilia Edefalk slog igenom som konstnär för snart tre decennier sedan. Vid 65 års ålder är hon fortfarande full av lust till livet och flyttar ner till den tillåtande staden Berlin.

Leva fritt

Hennes konstverk hör till Sveriges dyraste av nu levande konstnärer. Målningen “Baby” såldes för 6,9 miljoner kronor 2010. Är pengar en drivkraft?

Pengar är inte viktiga för mig. Viktigt är att leva någorlunda fritt. Varken min lägenhet eller min ateljé är extravaganta. Jag har inte ens körkort. Om jag hade mer pengar skulle jag skaffa ett sommarhus i Sverige och flytta söderut där det är varmare och ljusare.

Uppväxten i Norrköping beskriver Cecilia som “intellektuell medelklass”. Hon var enda barnet, men upplevde sig inte ensam trots att föräldrarna jobbade mycket – pappa var sportjournalist och mamma industridesigner. Hon hade många vänner i radhusområdet där de bodde.

Artikelbild

| "Jag tänker hålla på så länge jag kan. Jag känner att det är nu det händer", säger Cecilia Edefalk.

Som 15–16-åring ritade hon av olika föremål från mammans flotta amerikanska modetidningar. Än i dag minns hon kopparkitteln som hon ritade av så fulländat verklighetsnära.

Jag var så lycklig! Jag kände att jag skapade något.
Artikelbild

| Cecilia Edefalks målning "Baby" från 1986-87 såldes för 5,9 miljoner kronor på Bukowskis i november 2010. Hon påbörjad målningen när hon gick sista året på Konstakademien och visade den på sin debututställning på Galleri Wallner i Malmö 1988.

Ingen konstnärstyp

Ändå var hon inte i närheten av att vilja bli konstnär.

Jag var bra på att rita, men jag var inte konstnärstypen. Jag satt inte hemma och grubblade. Jag var utåtriktad, åkte slalom och gick på diskotek. Jag vet fortfarande inte vad grubbla är för något.

Men medan Cecilia ville jobba på resebyrå tyckte mamma att hon skulle bli konstnär. Så blev det också. Cecilia kom in på Konstfack i Stockholm och flyttade dit som 18-åring. Fram till genombrottet hade hon 15 år med inte idel uppmuntrande ord. Men hon var stark.

Jag tror att styrkan är en del av min grundpersonlighet. Eller så beror den på att jag hade det tufft. Jag var tvungen att klara mig själv mycket.

Stort genomslag

Bakom genombrottet låg en idé som flög in i henne under en cykeltur: att göra flera målningar i olika storlekar med samma motiv.

Många tyckte att det var jättedåligt, men kritikerna var fascinerade.

Succén var ett faktum. För målningen “Baby” fick hon för 30 år sedan så bra betalt att hon fick lova att inte orda om summan.

Nu kan jag avslöja att jag fick 100 000 kronor. Det var jättemycket pengar på den tiden. Men jag sa inte "jippie!".

Tvärtom blev hon deprimerad. Någon, antagligen av avund, intalade henne att hon gjorde fel som sålde. Botemedlet var att åka till Tyskland.

Långa pauser

Där upplevde hon något ytterst ovanligt för en konstnär. Ännu ett genombrott – tack vare inköp från konstmuseet i Frankfurt am Main.

Ångrar du något?
Jag önskar att jag hade varit lite flitigare och fräst på kanske. Jag har ganska långa pauser mellan mina utställningar. Men jag har inte kunnat arbeta snabbare.

Några fritidsintressen utanför jobbet har hon inte. Privatlivet består mest av familj och grannar.

Jag är väldigt social och tycker om att umgås i mindre grupper. Jag är en som pratar med folk hela tiden, även i tunnelbanan. Det passar tydligen inte i Stockholm, där ska man vara försiktig. Men jag har aldrig varit försiktig. Jag var inte ens försiktig i skolan. Jag var orädd för att utmärka mig.

Nu det händer

Där har vi kanske hemligheten bakom Cecilia Edefalks framgångar. Modet att göra sin grej. Visserligen fyller hon nu allmän pensionsålder, men verkar ha vilja “fräsa på”.

Jag tänker hålla på så länge jag kan. Jag känner att det är nu det händer. Det känns som att livet blir mer och mer spännande.

Definitivt. För i detta nu flyttar hon tillbaka till Tyskland.

Det är jätteroligt. Jag har fler vänner i Berlin än i Stockholm. Berlin är en tillåtande stad där jag känner att jag kan vara mig själv.