Annika Lantz, en av författarna på Litterär afton i Safiren den 23 oktober, hade tänkt sig att hennes fjärde bok skulle handla om åldrandet och dess vedermödor och hur en blir äldre med värdighet. Men så kom chocken: hon hade drabbats av livmoderhalscancer.
Boken som hon hade börjat skriva blev plötsligt till något annat. Men hon tvekade aldrig att berätta om vad som hände henne.
– Det är nog delvis en överlevnadsstrategi. Det som händer blir avdramatiserat i och med att jag skriver om det. Över huvud taget är arbete en typ av livlina. Det privata blir för plågsamt, det enda normala som fortsätter är jobb, både lönejobbet på Sveriges radio och skrivandet, säger Annika Lantz.
Även om hon främst är välkänd för sin röst i etern, är hon också etablerad författare. Boken "Vad ska en flicka göra?" kom för några veckor sedan och är Annika Lantz fjärde. Tidigare har hon skrivit romanen "Det elfte budet", dagboksromanen "9 1/2 månad" (2007) och barnboken "Annika har fått löss", (med Anders G Carlsson och C. Kåberg).
Skrivandet har hon alltid haft med sig, inte minst genom att hon skriver sina manus till radion.
– Jag har jobbat så sjukt länge med språket, och även om det inte låter så, så skriver jag alla manus – samtidigt som det är roligt att improvisera. Men jag tror att jag skriver ovanligt mycket för att vara radioprogramledare, säger Annika Lantz.
Hon har ett högst levande och lekfullt språk, proppfullt med referenser, bilder och utflykter i tanken som hon delar med sig av till läsaren. Men i "Vad ska en flicka göra" går språket ibland över i ett vackert och skört allvar.
– Jag är lite av en tvångsmässig skämtare, som alla humorister. Men ibland lossnar jag från det där. Då blir det ett allvarligare språk, lite mer litterärt. Det är också väldigt härligt. Men jag är förälskad i min förälskelse i humorn och har svårt att våga vila i det andra språket.
Just humorn är en röd tråd genom boken, inte minst i de delar som ingående beskriver behandlingsprocessen genom sjukdomen och hur den påverkade henne.
– Även humorn är en typ av överlevnadsstrategi. Det är mitt uttrycksmedel, kanske ännu mer när jag mår dåligt. Dagen efter cancerbeskedet hade jag en radiosändning, och det gick att fokusera. Hjärnan är förmögen att koppla bort detta fruktansvärda och hitta utvägar till skrattet.
Att lämna ut sin kropp och sig själv i berättelsen är inget som bekommer Annika Lantz. Öppenheten är en käpphäst för henne, och i "Vad ska en flicka göra?" använder hon sig själv som verktyg för att berätta om sjukdomen och vad den gör med kroppen och hjärnan.
I bokens slut tackar hon alla de människor som på olika sätt har stöttat henne genom sjukdomstiden. Inte minst hennes man, Tomas, får en kärleksförklaring som borde värma det mest djupfrysta hjärta. Samtidigt präglas boken av en ensamhet kring alla turer i vården.
– Omtanken är obeskrivligt viktig. Samtidigt kan det vara lite av en lättnad att vara ensam. Det är så himla jobbigt att göra folk ledsna. För mig blev sjukdomen min vardag, som ett jobb jag hade. Inte konstigt, jag var bara tvungen att göra det. Vissa saker måste en göra själv. Det var ett val.
Men medan boken är klar, fortsätter Annika Lantz att leva med sjukdomen. När Kuriren pratar med henne har hon nyligen varit på efterkontroll och åter förklarats tumörfri.
– Det är så sjukt många som drabbas av cancer, och kommer att drabbas. Men livet fortsätter, peppar peppar, för många. Det är skönt att veta.