"Jag har slutat fråga vad det är när jag tittar på konst, men jag berättar gärna om folk frågar vad min konst handlar om, det blir lite mera liv då", säger Birgitta Lovén.
Konstnären Birgitta Lovén öppnar dörren till sin högt belägna ateljé i Läppe, vars stora fönster presenterar en ståtlig panorama över Hjälmaren. Huset kallas Bullbo och lät byggas 1907 av en förmögen bagare från Örebro. Lovén köpte det som sommarhus, utan sin mans vetskap, medan de bodde utomlands.
– Jag vantrivdes i Tyskland och köpte den här gården utan att fråga honom. På den tiden var det fax, så jag faxade honom och skrev "jag har köpt hus i Läppe". Då svarade han "var tusan ligger Läppe", berättar hon med ett klurigt leende.
Så småningom flyttade de in i huset på heltid. Den resliga, kapelliknande tillbyggnaden som huserar ateljén har tavlor längs alla väggar och på altanen utanför står flera av Birgittas skulpturer.
– Det här med utställningar och forsla tavlor hit och dit, det är jättejobbigt. Får jag vara här och måla är jag nöjd, jag vill hellre att folk kommer hit och tittar.
Huset "Bullbo" i Läppe byggdes 1907 och Birgitta Lovén köpte det som sommarhus. Tillbyggnaden till höger är hennes ateljé.
Birgitta Lovén är aktuell i utställningen What is love på Sörmlands museum, som pågår ett år framåt. Utställningen handlar om kärlek i alla dess komplicerade former och innefattar många konstnärer från flera länder, men inget av Birgittas verk denna gång är målningar.
– Jag har med texter, bilder och musik jag har lyssnat på. Det är saker som handlar om saknad, man kan säga att min sorg har blivit till glädje för andra. Men jag vet inte hur de har fått ihop det, säger hon och påpekar att hon själv inte har hunnit besöka utställningen.
Birgitta Lovén tittar ut över Hjälmaren på altanen till sin ateljé i Läppe.
Delar av utställningen är utdrag ur den dagbok hon började föra efter att hennes man gått bort 2006. Dagen innan han dog hade han suttit och sippat på en konjak och sagt "tänk att man kan få vara så här lycklig".
– Många blir arga när döden kommer, jag tyckte bara att det var synd om honom som inte fick vara med. Vi var kära i varandra, på riktigt alltså. Han man haft ett sånt här bra förhållande är det svårt att vänja sig av vid det, det är en avvägningsprocess som fortfarande pågår.
"Min lärare i teckning sa 'sälj aldrig din själ och måla bara det folk vill köpa, skaffa dig hellre ett arbete vid sidan om', så det gjorde jag", berättar Birgitta Lovén.
Hennes medverkan i utställningen kommer sig egentligen av en slump. Rikard Borg, antikvarie och pedagog, berättar att Birgitta Lovén redan fanns i deras arkiv när de började planera utställningen.
– För några år sedan gjorde vi intervjuer med människor som var aktiva senare i livet om hur det är att vara äldre i Sörmland idag. Ett perspektiv av utställningen är saknad och förlust och då kom jag och tänka på den här intervjun. Det var en fin berättelse om hennes man, men vi behövde också några föremål, så på eget initiativ gjorde hon en avskrift av delar av sin dagbok som vi visar upp.
Birgitta Lovén pekar ut en fågel som flyger över en Picasso-pastisch. Hon berättar att det var en av hennes målerielever som först målade den och att hon lade in den som en hyllning till honom.
Birgitta Lovén är född i Kungsör, men har bott i flera städer och länder sedan dess och haft flera konstnärliga faser. Men hon har alltid varit en färgälskare, eller kolorist som hon själv kallar det. Hon ställer upp sin första tavla som är en pastisch på ett verk av 1800-talskonstnären Henri de Toulouse-Lautrec. Även om Birgitta själv tycker att det är "rätt bra för första tavlan" är det en stil hon inte längre anammar.
– Det här perfekta tilltalar inte mig. Då är det en dimension som fattas, man är för ingenjörsaktig. Jag vill blanda fantasi och verklighet, säger hon.
På frågan om hon tror att hon någonsin kommer att pensionera sig från skapandet kommer svaret snabbt och bestämt:
– Nej, jag tycker att jag kommer in i en ny fas nu. Jag kanske ska skriva en bok.