Karin Andersson berättar om bilder i Högsjö kulturmiljöförenings fotoarkiv.
Under 1700- och 1800-talet växte kurortsrörelsen avsevärt, så att i slutet av 1700-talet fanns det ett par hundra kurorter i landet. Det var inte bara brunnsdrickande som hade helande effekt, man insåg att även badande i brunnsvatten var undergörande. Anläggningarna vid surbrunnarna växte och man anlade, förutom badinrättningar, också musikpaviljonger, restauranger och parker.
De främsta kurorterna var Medevi och Loka där främst kungligheter och välbeställda kurerade sig. Man tillbringade dagarna med att spatsera, lyssna på brunnsorkestern, festade och åt god mat, såg teaterföreställningar eller spelade kägel eller krocket. Framförallt drack man vatten, stora mängder. Dagen började med vatten och slutade med punsch. Det var heller inte helt ovanligt att man i dessa kretsar, under brunnsvistelsen vid de större kurorterna, sökte en lämplig äktenskapspartner till familjens giftasvuxna barn. Hälsokällorna fyllde en viktig funktion både som hälsofrämjande och sociala mötesplatser.
Det var dock inte bara förmögna människor som kunde helas på kurorterna. Även fattiga och medellösa fick behandling. Vanligt var att de hölls avskilda från ”fint” folk. De fattiga fick ofta enklare behandlingar.
Kurorterna var dåtidens vårdinrättningar med läkare, sjukhus och fattighus. På 1940-talet blev brunnsdrickandet omodernt och ersattes av hälsohemmen.
På Segersjö skog i Lännäs, ligger den gamla hälsokällan Chatrine brunn. Till den gamla hälsobrunnen är knuten en berättelse om vallflickan Chatarina. En dag övergavs hon av sin älskade. I sin sorg grät hon så länge och bittert att hon blev blind. Trots sin blindhet tog hon sig fram i skogen och fann en källa med vars vatten hon svalkade sitt rödgråtna ansikte. Och då skedde undret! Hon fick synen tillbaka, och hon förstod att hon funnit en helig källa.
Detta skall ha inträffat år 1700. Ryktet om den undergörande källan, som var en Trefaldighetskälla, spred sig snabbt, och människor började söka sig till det hälsobringande vattnet. Besökarna upplevde att vattnet var tjänligt både för invärtes och utvärtes bruk. Redan samma år sägs det att en viss brunnsrörelse kom igång, och platsen började bli känd som Sankta Chatrinns Brund.
Även om traditionen förlägger undret till år 1700 skulle det katolska namnet kunna tyda på att källan varit i bruk sedan åtminstone medeltiden, men då som en vanlig surbrunn. Innan brunnsverksamheten startade hade man sedan länge samlats vid källan vid midsommar och Trefaldighet. Det var ortens festplats.
Kuranstaltens första byggnad tillkom 1817. Ett enkelt skjul med granristak. I slutet på 1820-talet byggdes ett riktigt badhus. Några år senare byggdes en våning till.
I källans tak hänger fortfarande de käppar och kryckor som brunnsdrickare uppgavs inte längre behöva efter besöket. Samtidigt fick man nedsatt avgift om man kunde avvara sitt hjälpmedel efter kuren.
Alltfler besökande människor strömmade till, och verksamheten utökades. Under källans storhetstid fanns här en stor tvåvåningsbyggnad i trä. På nedre våningen hölls predikningar och möten, och där erbjöds olika kurer, varmbad, gyttje- och lerbad, tallbarrsbad samt myrbad i grönmålade badkar av trä med järnband. På andra våningen och vindsvåningen fanns gästrummen med plats för ett tiotal gäster. En del av brunnsgästerna var inhyrda i gårdarna runtomkring.
Mellan byggnaden och skogen bredde sig, åt söder, en stor gräsbevuxen tomt, där möten och predikningar brukades hållas. Det var ytterligare sörjt för gästernas förlustelser genom en kägelbana och gunga förutom gräsmattor, lövsalar, blomsterkvarter och de tidigare omnämnda alléer och grusgångar. Särskilt till midsommar strömmade folk till vid hälsobrunnen. Chatrine brunn är Lännäs mest traditionsrika plats och festligheterna här var socknens höjdpunkt.
Någon kurort i stil med Medevi, Loka eller Porla blev aldrig Cathrine brunn, utan verksamheten låg på en mer blygsam nivå. Hit kom en mindre anspråksfull allmänhet, kanske mest folk från trakten, liksom Sköllersta, från närliggande städer men främst från Vingåker.
Många hjälpsökande kom hit stödda på kryckor. Om vattnet i denna gamla trefaldighetskälla verkligen gav människor den läkedom och kraft de sökte, kan diskuteras. I brunnspaviljongens tak hänger ännu käppar och kryckor som många uppgavs inte längre behöva efter besöket vid källan. De kunde lämnas kvar som ett vittnesbörd om det livgivande vattnets kraft. Samtidigt kan ju också nämnas att om någon gäst hade blivit så pass bra att denne kunde undvara sin krycka eller käpp, så blev avgiften reducerad.
Samtliga gäster drack källvattnet, medan baden var inte så populära. För en oerfaren badgäst förefaller myrbaden inte särskilt lockande.
Krig och ransonering gjorde att 1916 blev det sista verksamhetsåret. År 1922 revs den större byggnaden och flyttades. Numera återstår endast några rester av grundmurarna och så den sexkantiga brunnspaviljongen som reser sig över en av Chatrine brunns tre källor.