Minns ni barndomens jular när dagarna fram till dopparedagen släpade sig fram lika långsamt som en mördarsnigel med broddar? Jösses, vad jag längtar tillbaka. Måhända är du en avundsvärd prick som redan checkat av punkterna på din att-göra-lista i samma stund som adventsljusstaken tänds? Själv är jag tidsoptimisten som lutat sig tillbaka på novembers långsamma transportband. När jag landar på decemberterminalen förvandlas hjärnkontoret till en storbrand på tomteblossfabriken. Trots att jag är en heltidsarbetande småbarnsmor går jag in i nån slags 50-talshemmafru-töcken.
– Vad gör hon pappa? frågar barnen storögt när jag i ett moln av styvstärkspray förtvivlat försöker släta ut juldukarna.
– Hon stryker. Titta noga, för det kommer att ta ett år tills nästa gång, svarar barnafadern med ett roat leende.
Att hålla julmagins låga vid liv är ett ansvarsfullt uppdrag och utmaningen tilltar ju fler årsringar döttrarna lägger till sina stammar.
– Klart jag fattar att det är farfar som är jultomten, förkunnar åttaåringen sturskt och får mig att darra på manschetten.
Räcker inte släktens skådespelartalanger till är det dags att växla upp. Tack och lov är folktrons väsen sällan långt borta när man bor i ett sekelskifteshus på landsbygdsprärien. Gårdstomten är mitt ess i rockärmen, det råbarkade originalet som hellre skulle ta råttgift än skruda sig till Liberacetomte i röd rock och fjanta runt med ett ho-ho-ho.
Den vadmalsgrå håller ett vakande öga på folk och fä och givetvis får han sitt grötfat vid ladugårdsknuten. Den länsade skålen får effektivt bortförklaringarna att tystna.
Som familjens självutnämnda julgeneral delegerar jag ogärna, men i fjol anförtrodde jag två grytor knäck till mannen i huset. Trots stränga förmaningar lyckades han förvandla dem till sotsvart sockercement.
Med stukat självförtroende övergick han till att griljera julskinkan. Stolt dukade han fram den på julaftons morgon och skar under andakt den första tunna skivan.
Efter ett lystet bett på knäckemackan stelnade hans anletsdrag lika snabbt som den vidbrända knäcken. Han hade råkat griljera en rimmad skinka, som skulle ha kokats i minst ett par timmar.
Strunt samma, oavsett om skinkan är rå och dammråttorna byggt ett villakvarter under soffan blir det jul ändå.
Kära läsare, må tusen och åter tusen juleljus brinna för dig i midvintertid med hopp om signad julefrid.