Nu har jag hängt i Katrineholm i lite mer än en halv sommar. Visserligen mest på redaktionen, men jag har fått åka ut och möta alla möjliga människor på platser som Julita, Bie, Djulö, Österåker och Läppe. Och även fast jag fortfarande kör fel i stort sett varje gång jag lämnar Katrineholms centrum så tycker jag att jag har fått rätt bra koll för att vara en Eskilstunatjej.
Och vet ni vad det bästa med Katrineholm är? "Dagens fråga". Ni vet när en lite halvjobbig främling med en kamera runt halsen springer fram till er och frågar er någonting i stil med "Vad är det bästa med sommaren?". Då är ni bäst. För ni är glada, ni är trevliga, ni vill prata och ni vill vara med.
Det gäller egentligen alla typer av artiklar. Jag har aldrig intervjuat någon i Katrineholm som varit något annat än trevlig och härlig. Jag vet inte vad beror på, ni kanske helt enkelt tycker om er tidning. Men jag inbillar mig att folk i allmänhet är något varmare i små städer.
Grejen är den att jag har tänkt mycket på Stockholm. Efter att ha pluggat där i nästan två år tycker jag fortfarande att staden är lite läskig. Folk går in i en utan att be om ursäkt och det är väldigt viktigt att stå på rätt sida i rulltrappan. För att inte tala om tunnelbanan, mörk, kylig och dunkel.
Men det är en skräckblandad förtjusning ändå. Stockholm är ju ändå väldigt fint ovanför marken, det finns alltid någonting att göra och nya människor att träffa. Det finns jobb och det finns möjligheter. Stockholm sover inte.
Jag vet inte, det kanske är för mig som för Håkan Hellström: "Stockholm blir aldrig min stad". Eller så är det tvärtom. Jag kanske har missförstått Stockholm totalt och blir kär i staden en dag. Det kanske bara handlar om att slänga sig ut.
Oavsett så har Stockholm lite att lära av Katrineholm. Hade stockholmarna varit lika varma som ni hade jag varit helt såld.