Den där första karaktäristiska streckgubben, som för första gången i lillasysters fall ritades med stor noggrannhet på en garderobsdörr.
Storasyster valde lämpligt nog papper eller krittavla i början, däremot blev hon så väldigt förtjust i ritandet att när penn- och pappersförrådet ibland sinade så fick bläckpennor, dörrar och väggar duga.
Ritperioden började tidigt i vårt hem och kommer med all sannolikhet pågå länge till.
I ungefär sju års tid nu har det hört till veckorutinen att komma hem med eller skapa minst tiotalet ark med hjärtan, gubbar och gummor, blommor eller en och en annan favoritfigur.
Teckningarna slås ofta in till paket, eller tejpas noga ihop till brev. Smyckas med klistermärken. Alla är lika viktiga.
Märkta med en osynlig skylt som säger: får ej kastas.
Så till den stora frågan: vad gör man av alla teckningar? Att spara alla är ju tyvärr, trots konstnärernas förmodade sårade känslor, en omöjlighet.
Lika omöjligt känns det ibland att försöka avgöra vilka som får sparas och vilka som ska förpassas till papperskorgen, med ett ynka litet förlåt.
För mig känns fortfarande varje teckning som ett konstverk, en produktion med en tanke bakom, ett steg i en utveckling.
Jag har i perioder datummärkt, valt ut och sorterat, i perioder låtit kreativiteten flöda utan begränsningar, men har egentligen fortfarande inte funnit något svar på frågan.
Den får helt enkelt kanske fortsätta gå obesvarad.