De stora och filosoferande frågorna tar aldrig slut i två små växande individers tankeverksamhet. Ofta kontrar jag med svar som: jag vet faktiskt inte, vi kan kolla upp det, eller rätt och slätt: vad tror du?
Jag skulle gärna vilja veta svaret på allt, och kunna svara på alla deras frågor. Men de har en tendens att komma väldigt plötsligt, mitt i allting annat och gärna från två håll, samtidigt. Ofta blir jag ställd eller lite osäker på hur svaret ska anpassas till åldern. Länge gnagde det dåliga samvetet, över att inte kunna ge dem svar, att inte alltid hinna prata länge om djupet i de frågor de har. Men så landade jag till slut i tanken att det kan bli bra för barnen själva om de har ett bollplank, men får fortsätta spinna på sin egen tankeverksamhet, genom att själva försöka svara på sina frågor.
Ett speciellt ögonblick, som alltid kommer finnas kvar, är när storasyster, då ungefär fyra år gammal, undrade hur lillasyster egentligen dök upp, eller liksom kom till. Alltså inte rent praktiskt, utan mer på ett mer existentiellt plan. Hon ville veta var lillasyster fanns innan hon kom till oss. ATT hon fanns någonstans var det inga tvivel om hos henne och det var en sådan fin tanke i det, även för en helt icke-religiös varelse som jag, att det kändes hjärtlöst att förstöra den.
Så jag frågade: vad tror du?
Storasyster svarade inte på en gång, inte ens samma dag, vilket fick mig att tänka att det kanske hade blivit en lite för svår nöt att knäcka. Men så återvände hon till ämnet några kvällar senare, vid nattning, och presenterade den tanke hon hade filat på i några dagar. Med ett väldigt nöjt och tillfredsställt leende sa hon:
"Nu vet jag var hon var, alltså innan hon kom in i din mage mamma. Hon satt uppe i molnen med farmor och farfar och väntade på att få komma ner till oss".
Än i dag, och säkert för all framtid, ser jag framför mig, hur vår lilla lillasyster sitter däruppe i molnen och väntar på att få komma ner.