Klockan närmade sig elva på förmiddagen och efter nattens amningar, blöjbyten och morgonens tupplur såg jag fram emot dagens höjdpunkt: Våra bästa år. Den gode Hope, den onda släkten DiMera, den besatta Marlena och så Sami som man liksom både avskydde och älskade på samma gång. Tillsammans skapade de här karaktärerna (och ofta deras onda tvillingar) en värld som, trots sin löjeväckande banalitet, totalt lyckades koppla bort mig från vardagens slit och gnet.
Nu är det många år sedan jag såg serien. Någon tjock-tv har jag inte heller längre. Men kärleken till det banala har inte dött, bara ersatts av en stark förkärlek för allehanda amerikanska tonårsserier med vampyrtema eller mordiska intriger.