En intensiv arbetsvecka med pendling, skola, fritids, aktiviteter, mathandling och allt däremellan var till ända och storasyster var lite lagom intresserad av den lillas uttalanden. Hur lillasyster kom fram till sin slutsats förtäljer inte historien. Uttalandet föll dock i ganska god jord hos nioåringen. Men sedan fick historien en liten knorr, på det där roliga sättet som historier brukar kunna få, när barn är inblandade.
Jo, utbrast lillasyster lite lagom triumferande över sin slutledningsförmåga, du börjar alltså bli tonåring och det är därför mamma börjar bli gammal! Om jag trodde att det därmed var slutdiskuterat om ålder, trodde jag fel.
Lillasyster filosoferade vidare och delgav mig att det nämligen är på grund av att jag börjar bli gammal som jag börjar få de där rynkorna jag tydligen har, när jag skrattar.
Rynkorna är där för att jag har fått skratta så mycket i mitt liv, kontrade jag, med en viss känsla ändå av hur snabbt åren går. Med två år kvar till 40 är det ju inte ofrånkomligt att en tittar lite i backspegeln och ägnar en och en annan tanke åt år och ålder.
Men med det försökte jag släppa funderingarna. Det gick bra, ända fram tills jag mot kvällskvisten kom på att jag under eftermiddagens gång lyckats glömma kvar mitt betalkort på livsmedelsaffären där vi handlat på väg hem.
Snabbt ringde jag till affären för att höra om de hade hittat mitt kort. Lyckligtvis hade de det. Jag var till och med inte ens ensam om att ha glömt kvar mitt kort den dagen (tack). Tjejen i luren berättade för mig att hon bara skulle kolla med en kollega var de bortglömda korten låg.
Och medan jag höll kvar luren hörde jag henne säga till arbetskamraten: du, var la vi de där korten som kunderna glömt i dag? Det är en tant som ringer och frågar efter sitt.
Ridå.