Maskinerna får inte min vilja

Efter dryga 20 års väldigt aktivt tennisspelande följt av sju års mer eller mindre inaktivitet, har jag fått order om att bege mig till gymmet. Gymmet! Jag hade kunnat ta vad som helst, springa, spinning, yoga. Men inte gymmet. Bortsett från det spring det innebär att vara mamma till två barn, erkänner jag utan omsvep, jag hatar att träna, och framförallt på gym. Nuförtiden alltså. Kanske är det för att jag har tränat för mycket tidigare i mitt liv och inser alldeles för klart och tydligt vilken färskvara en god kondition är. Alla goda råd om hur det snabbt blir en vana igen rinner av mig som vatten på en gås. Just gym har jag extra svårt för, att liksom bara sitta (kanske gå eller stå ibland) där och träna på maskiner bara för tränandets skull, utan något behov av strategiskt tänkande som i en bollsport. Obstinat vill jag protestera in i det sista. Tyvärr håller meniskerna inte med. Musklerna behöver stärkas, rätt och slätt. Men jag kan lova er att jag inte kommer tycka om det. Och det kan hända att jag kommer se väldigt, väldigt tjurig ut.