Jag var lätt illamående av nervositet och höll brudbuketten jättehögt samtidigt som jag nästan rusade genom altargången, trots att prästen påpekat vikten av att skrida långsamt när vi tjuvtränat veckan innan. Minnena bleknar med tiden, men jag kommer ihåg det som en av de bästa dagarna i mitt liv.
Nu är det tydligen dags för tennbröllopsdagen. På vägen har vi alltså passerat bomullsbröllop, pappersbröllop, träbröllop och allt vad det heter. Ibland har vi kommit ihåg att fira men några gånger har nog dagen passerat utan någon större uppmärksamhet. Det känns lite stort, med tanke på hur många som går skilda vägar nuförtiden.
Häromdagen städade jag i källaren och hittade en låda med dammiga fotoalbum. Jag var den enda i kompisgänget som fortfarande har samma kille som på studentbalen. Visst har det varit kämpiga tider med veckopendling till universitetet i Sundsvall och alla vaknätter med barnen. Men jag tror knappast att gräset är särskilt mycket grönare på andra sidan. Nu ser jag fram emot stål-, elfenbens- och porslinsbröllop. Och den stora höjdpunkten masonitbröllop som infaller år 2034. Den som lever får se.