Jag har alltid avundats dem som klarar av att leva i nuet och njuta av det lilla i vardagen. Med åren har jag insett att jag aldrig kommer att bli sån. Jag är liksom inte den sorten. Är nog mer som en arbetshäst som alltid vill framåt och det har bland annat resulterat i ett evighetsrenoverande av vårt hus.
Så vad gör man då när den sista brädan är målad och den sista spiken är islagen? Lutar sig tillbaka i solstolen med en drink i näven och njuter av utsikten?
Knappast.
Istället köpte vi precis ett nytt renoveringsobjekt och nu har vi en hel del att pyssla med de närmaste åren. Konstigt nog känner jag mig nöjd över ett nytt projekt att hugga tag i. Men först ska det gamla huset säljas och nu inser jag hur mycket saker vi samlat på oss det senaste decenniet. Tanken på att jag håller på att bli galen svävar förbi. Ge mig en diagnos någon?