Har du tagit årets första dopp än?
Inte jag. Och känner jag mig själv rätt, lär det dröja ytterligare ett tag. Badkrukan i mig växer sig nämligen allt starkare i takt med att åren går.
Annat var det förr. Nånstans i en bortglömd flyttlåda ligger flera diplom från simskolan i början av 1980-talet. Vissa försedda med ett klistermärke i form av ett guldhjärta. Det betydde att man varit med på alla lektioner. Hela sommaren. I regn, rusk, blåst, dimma och hagel. Varenda dag hade man suttit blåfrusen i den blötkalla sanden på den lilla badstranden och gjort torrsimsbentag, medan mamma satt i jacka på en bänk intill och läste deckare.
Varenda dag hade man hoppat i det iskalla vattnet, föst undan sjögräs med ena armen och försökt få till bröstsimtag med den andra. Varenda dag hade man stuckit ner huvudet under ytan på det grumliga sjövattnet och trevat sig fram för att hitta de guldmålade stenarna som simfröken slängt ut på botten.
"Jag badar inte förrän det är 23 grader i vattnet" har varit min mors mantra under hela min uppväxt. Hon har självmant personifierat ordet badkruka.
Jag har himlat med ögonen och kastat mig i.
Ett tag var traditionen i vår familj att badpremiären skulle ske på min födelsedag, den 22 maj. Oavsett väder och vattentemperatur. Men det var förr. Det är bara att glömma numera.
Varje midsommarafton går det lövade traktorsläpet från festplatsen ner till sjön på givet klockslag. Barnen badar. Vuxna badar. Men jag står skeptisk kvar på stranden.
Om jag väl lyckas ta mig i, är det efter en lång ångestladdad stund på badstegen. "Hoppa i, i stället för att stå där och frysa", skanderar alla badglada i närheten. Inte en chans! Jag är nämligen fullständigt övertygad om att jag ska svimma eller rentav avlida av chock så fort jag når vattenytan.
Vad hände? Hur blev jag en sån badkruka? Ingen vet. Men bada ska jag i sommar. Det ska bara bli lite varmare i vattnet först. 23 grader kanske. Fast helst några till.