"Visst är det uuunderbart med våra svenska årstider? Jag skulle aaaldrig kunna bo i ett land där det alltid är sommar!"
Så brukar det låta. Och visst stämmer jag ofta in i denna hyllningskör till vårt vackra land.
Ända tills det blir november. Den tiden på året då man seriöst undrar vad som fick ens förfäder att slå ner bopålarna just i denna avlägsna, gråkalla, kolmörka del av världen.
Så i år gjorde vår familj som så många andra nordbor så här års – vi flydde. Till solen. En vecka vid poolkanten med en drink i ena handen och en glass i den andra. Fjorton exakt likadana allinclusivebuffémåltider. Ett par pliktskyldiga promenader till stranden. Miniklubb, minidisko och tv-spel gav föräldrarna tid att blunda i solstolen, läsa en bok eller faktiskt föra en konversation, flera minuter i taget.
Språken som surrade bland bingoborden skvallrade om vilka som behöver sol och värme så här års: svenskar, danskar, finländare, engelsmän, holländare och tyskar. (Av någon anledning inga norrmän, de är väl ute i skidspåren redan.)
Men en vecka går snabbt och nu är vi hemma i mörkret igen. Och plötsligt fryser, snörvlar och nyser vi igen. Men vi plockar också fram adventsljusstakarna, glöggen och pepparkakorna. Och vi tänker att snart vänder det. Då kommer ljuset tillbaka till Sverige. För på Gran Canaria – där vill väl ändå ingen bo?