Vartenda år är det samma sak. Den 1 juni vaknar man sömndrucket och ställer sig frågan "Vart sjutton tog maj vägen? Det var ju nyss valborgsmässoafton!"
Och knappt hinner man lägga ner huvudet på kudden igen, förrän man återigen vaknar med ett ryck. Och det står juli i almanackan.
"Va? Juni då? Vart tog den vägen?"
Sveriges vackraste månader flyger iväg som heliumballonger mot skyn, medan man stressar mellan jobb, dagishämtningar, skolavslutningar och storhandlingar.
Och plötsligt är det november igen och man minns knappt om det ens varit sommar eller om man bara hade en feberdröm.
Det är så lätt att glömma att stanna upp, dra in dofterna, ta in ljuden. Vara lite Ernst Kirchsteiger och bara landa i nuet.
Och vara lite som en 1,5-åring – ni vet den där åldern då varenda liten detalj är ett universum. En skalbagge som landat på rygg och sprattlar för sitt liv, en blomma vars kronblad sakta kan ryckas loss ett i taget, en liten vattenpöl som man kan vada igenom gång på gång på gång.
I stället är man mamman som står där bredvid i upplösningstillstånd och undrar om inte ungen kan komma nån gång, vimåstefaktiskttilldagis och jagkommerförsenttilljobbet.
I dag är det den 15 juni. Halva månaden är kvar. Om två veckor ska jag tänka: "Ja, juni, det var en underbar månad. Den njöt jag verkligen av!"