Det är lite utav en gåta, men också ett sundhetstecken, för vad vore det för värld om vi alla tänkte exakt likadant? Under en promenad i kraftig motvind, strilande regndroppar mot paraplyet och med massvis av gula löv som vid sin färd ned från trädens grenar tävlade om att pricka min höstjacka, uppenbarade sig ett nytt tillfälle att låta hjärncellerna omfamna en välanvänd term: Inspiration, som har sitt ursprung i det latinska "inspiro", vilket i en svensk översättning landar i begreppen "inandas" eller "blåsa liv i".
Rent biologiskt ska fenomenet inspiration bestå av ett så kallat stimulus, där mentala processer i hjärngloben går i gång efter att ha påverkats av något utomstående. Jag börjar tänka på vad inspiration är för mig och drar tidigt vissa slutsatser. Till exempel att det kan vara ett musikstycke, en text eller en husfasad. Men allt som oftast är inspirationskällan ett samtal. Det är efter att jag hört en medmänniska säga, berätta eller uttrycka sin mening som mina tankemönster hittar nya vägar. Vid sådana stunder flödar inspirationen fritt, som om energifyllt drivmedel åker in i kroppen. God inspiration är mumma för själen, men inspirationens kraft förpliktigar samtidigt till att tänka på vad en säger. För det finns också giftiga bränslen.