Vi var alla en gång små; jag ser en bild från mitt 90-tal och drömmer om mammas ömma famn. Jag har under hela mitt liv hört vaggvisan hon sjöng för mig en gång. Jag föddes i en spökstad, en sömnig liten stad, där det blåser om natten. Staden är lika korkad som mig. Men det syntes rörelser i ögonvrån, det fanns fler som dansade ensamma i mörkret, som om det inte fanns någon morgondag. Fanns det något okänt därute?
Kostymen skavde, den var inte jag. Jag stod på en flygplats, väntade på känslan. Tänkte: ge mig en vinterdrog och jag ska skrika till bröstkorgen är tom. Slog på bilar, väckte larm. Men när kvällen tog slut insåg jag att allt var som förut. Lämnad ensam blev jag rädd, som en tiger som skäms och vill bli lämnad i fred, trodde att jag inte behövde hjälp.
Allt var meningslösa självklarheter, det var läggdags för tomma skämt. Svarta dagar följdes av vita nätter, sedan gick solen upp och tvingade mig kisa. Jag klev upp på krönet av kullen och såg min förlorade värld. Dit är alla välkomna, vem man än är, var man än är. Några av oss hittar dit en gång.
Letade som besatt efter försvunna känslor. Vågade jag vara rädd? Tog mitt förnuft till fånga, gjorde ett försök. Insåg att tårar är de dyrbaraste smycken vi har. Öppnade fönstret, det blåste en vårvind av förändring.
Vissa säger att kärlek är så enkelt, andra menar att kärleken väntar. Jag var på jakt efter ett mirakel när det fanns ett just intill. Visioner i mitt huvud när du log, tappade mitt språk. Jag visste ingenting om dig, nu kan du få mig när du vill. Så länge mitt hjärta slår minns jag dig, du är perfekt och oförstörbar, och jag blir grå utan dina andetag.
Är kärlek sånger vi hör? Som inte behöver språk, allt vi gör och säger blir en sång för dig. Det blir till ljuv musik, där stora drömmar är lag. Tack för att ni rörde er och inte stod still, ni bevisade att hundratusen röster också kan ha fel. Det slutar med att: ni ger oss den sista sången.
Krönikan är fritt baserad på utdrag ur låttexter från bandet Kent. Likaså är den en kärleksförklaring till gruppens musik, 16 år efter att undertecknad hörde sin första Kentlåt.