Så här gick det till: Lördag morgon, såsar mig upp ur sängen hemma, förrättar min stolgång – som var lite tuff – mår plötsligt illa, svettas och när jag går tillbaka till sovrummet slocknar jag – akut blodtrycksfall. Jag faller handlöst som ett gammalt ringvrak och dråsar i köksgolvet, vaknar till, groggy, blåslagen.
Sen: Skjuts till akuten, blodkoll, EKG-koll, blodtryck, puls, små vassa nålar och maskiner överallt. Låååg puls, 42 i vaket tillstånd. Jag blir inlagd på nämnda avdelning. Jag blir inkvarterad på tolvan, ett sterilt dubbelrum utan havsutsikt, vårdpaket med pulsapparat på bröstet och sladdar i rött, blått, grönt, svart, vitt över hela kroppen, totaluppkopplad – ser ut som en självmordsbombare.
Hjärtavdelningen: Jag, en 40-åring, och en massa bleka äldre herrar 60+ som liknar gubbarna i en Roy Andersson-film, käkar blodförtunnande och betablockerare som om det vore jordnötter. Vad f-n gör jag här egentligen?
Två dagar senare blir jag utskriven – frisk som en nötkärna, inget fel på lilla hjärtat. Läkarens omdöme: Jag är vältränad, därav den låga pulsen.
Så gick en hel helg och kommer aldrig åter. Men en erfarenhet rikare blev jag.