Du är verldens besta mamma, står det på lappen med spretiga bokstäver.
Både stavningen och bokstävernas form skvallrar om att det är ett barn som har skrivit. Det är ett av mina barn som plitat lappen och gett den till mig. Som en ömhetsbetygelse. Och den värmer förstås ända in på djupet. Precis så där som amerikanskan Anna Jarvis, grundaren av Mors dag, kanske hoppades en gång där i början av 1900-talet.
Att bli mamma är förstås en av de största händelserna i livet. Att få ansvar för en annan människa. Jag har själv valt att bli mamma. Det kan tyckas självklart eftersom rätten att bestämma över sin egen kropp, sin egen reproduktion och sitt eget liv, är en mänsklig rättighet. Ändå ser det inte ut så för alla världens kvinnor. Fortfarande har många kvinnor inte själva makten över sina kroppar eller beslutanderätten över reproduktionen.
Organisationen Kvinna till Kvinnas generalsekreterare Lena Ag påminner i sin blogg inför mors dag om hur våld och övergrepp mot kvinnor fortfarande är metoder som används i krig och konflikter. Övergrepp som kan ge oönskade graviditeter och graviditeter som sällan omges av den vård och det stöd som blivande mödrar i Sverige för det mesta kan uppleva.
Just kampen för att kvinnor skulle få en schysst mödravård och barnen goda uppväxtvillkor finns faktiskt med i bakgrunden till skapandet av Mors dag. Det där med det tunga kommersiella fokuset som det idag ofta blivit kring dagen var aldrig Anna Jarvis tanke. Istället berättas det att hon bar vidare sin mors mission. Mamman hade fött tretton barn, men bara tre överlevde och Anna var ett. Mamman var kyrkligt engagerad och använde den ramen för att skapa kvinnoklubbar där viljan var att jobba för bättre hälsa och bättre livsvillkor i samhället och på så vis få barnadödligheten att minska – och säkert också mammornas tillvaro att bli mer dräglig.
När Anna Jarvis mamma dog tog dottern över kampen för att skapa en Mors dag med viljan att hedra alla mammor, visa tacksamhet och kärlek som tack för själva livet – men inte genom kommers, utan genom umgänge, bekräftelse och erkännande. Och den som inte kunde vara hos sin mamma på den speciella dagen uppmanades att personligen ringa eller skriva. Anna Jarvis skulle aldrig ha accepterat ett förtryckt, glansigt kort. Det var den personliga uppskattningen som var själva kärnan.
Det hoppas jag vi kan ta med oss och dessutom påminna oss om att kvinnors makt över den egna kroppen fortfarande har en del kvar att önska.
Anna Jarvis själv blev aldrig mamma. Om det var ett eget val har jag inte kunnat läsa mig till, men jag hoppas det. Och jag tror att hon skulle vara nöjd med den personligt plitade lapp som mitt barn gav sin mamma som kärleksförklaring: Du är verldens besta.