1-2-3-4-5-6-sjuuuuu. Gulsparven räknar in våren.
Säkert har den funnits här hela vintern och kalasat frön vid fågelbordet, för gulsparvarna i Sörmland kan övervintra hos oss. Men deras gulsparvskompisar i norra Sverige räknas till de så kallade väderflyttarna, som flyttar en bit söder över under vintern, men inte längre än vad som krävs och så fort som de märker att vädret tillåter drar de sig norrut igen. I det här fallet kanske de har tillbringat vintern bara lite längre söderut i Sverige, eller kanske i Danmark eller Finland.
Men gulsparven utanför mitt fönster får min uppmärksamhet på allvar först nu, när morgnarna blivit ljusare och dagarna längre, och den där fågelsången blir till en efterlängtad vårhymn.
På gräsmattan spatserar en sädesärla med vippande stjärt, tillbaka från vintervistelsen i Afrika. Enligt de som kan fåglar så har sädesärlan redan varit här i ett par veckor och påbörjade flygningen hit utan att få minsta rapport om huruvida våren var här. Sädesärlan tillhör datumflyttarna och har som en inre klocka som varje år, vid samma tidpunkt, talar om för den när det är dags att dra tillbaka till Sverige. Kanske har sädesärlan kalasat egyptiska insekter i vinter? Men nu verkar den nöjd med maten som min gräsmatta kan erbjuda.
Jag stänger fönstret och kör till jobbet. På en åker ser jag tranorna som sträcker på sina halsar. Kanske trumpetar de och ger tecknet som förr ansågs vara en signal till bonden att låta vårbruket ta fart.