På gården Jogersta i Sörmland, nära Nyköping, genomfördes ett av journalistikens första wallraffande reportage för över 100 år sedan. Alltså, långt innan Günther Wallraff – han som gett namn åt journalistmetoden som går ut på att bedriva undersökande journalistik under falsk identitet – ens var född.
På valborgsmässoafton 1914 reste Ester Blenda Nordström från Stockholm till Sörmland. Hon hade försökt få sina händer att se ut att vara mer vana vid hårt arbete än vad de är genom att jobba med en oljig motor innan avfärd. Hon tar jobb som piga på gården och blir kvar här en månad. Sedan återvänder hon till Stockholm och arbetet på redaktionen på Svenska Dagbladet för att skriva om sina erfarenheter som piga. Artiklarna väcker både sensation och ilska och står starka i konkurrensen med rapporter om det första världskriget som just brutit ut och kräver mycket trycksvärta.
Det är genom Anna Hylanders nya dokumentär om Ester Blenda som jag på allvar får upp ögonen för henne, Ester Blenda. SVT:s K-Special har sänt dokumentären som bär Ester Blendas namn och fram till och med 15 maj går den att se på SVT Play.
Dokumentären är viktig. Den speglar både svensk kvinnohistoria, men sätter också fingret på svensk journalisthistoria. Vi påminns om att det inte är längre tillbaka än min mormors livstid som kvinnors kompetens och värde ständigt nedvärderades. I början av 1900-talet fick kvinnor som verkade som journalister bara hälften så mycket betalt som män och hänvisades att skriva om kvinnoämnen, i kvinnospalter, som inte ansågs ha samma status som övrigt nyhetsmaterial, skrivet av manliga journalister.
Dokumentären om Ester Blenda berättar att hon var en av bara fyra kvinnliga journalister på Svenska Dagbladet vid den här tiden. Vi påminns också om hur den bild vi fått i historieskrivningen alltför ofta varit väldigt ensidigt speglad ur männens perspektiv.
I dag är antalet män och kvinnor som verkar som journalister mer balanserat. Här på Katrineholms-Kuriren är vi 21 anställda på redaktionen. Tio kvinnor som verkar som journalister, tio män och så en chefredaktör - en kvinna (jo, jag alltså, den andra kvinnan på chefredaktörsposten i tidningens snart 100-åriga historia). Blir då bilden som vi tecknar idag mer balanserad och vid? Låter vi fler röster och perspektiv komma till tals i vår rapportering och lägger en grund för en mer rättvis historieskrivning den dag vår tid ska summeras? Vi vill gärna tro det. Men än är vi inte i mål. Fortfarande hörs färre kvinnor i media.
Sedan i tisdags scannas våra digitala artiklar varje dag av Shamebot, som håller koll på svenska dagstidningars representation av kvinnor genom att räkna namn i rapporteringen. Resultat första dagen: 36,6 procent kvinnonamn i kkuriren.se. Resten mansnamn.
Spelar det här någon roll? Ja, Shamebot säger det tydligt: dagstidningar har en stor makt att påverka vad vi tycker är viktigt. Och siffrorna visar tydligt att vi fortfarande verkar tycka att det män har att säga är viktigare än det kvinnor uttrycker.
Eller? Varför går det annars 2,1 man på varje kvinna i svenska dagstidningarna år 2016?
Vi är alltför många som inte haft koll på Ester Blenda Nordström och hennes banbrytande journalistik inom socialreportaget där kvinnor fått en tydlig röst. Vi behöver fortfarande många Ester Blendor som ger kvinnor röst och fixar de skamliga Shamebotsiffrorna.