Jag är uppväxt på landet. Mitt ute i skogen med träd, åkrar och får som närmsta grannar. I en gul enplansvilla växte jag upp med skogen runt hörnet. Jag lärde mig cykla på grusvägen framför huset och vid samma väg brukade jag och min bror plocka smultron på sommaren.
Vi gick i lågstadiet tillsammans med de andra barnen på landsbygden. Skolan var gammal och på rasterna lekte vi under det bågnande trädet på baksidan av byggnaden. Skolan är nu stängd sedan länge och ett fik har i stället tagit plats i dess lokaler. Den upptäckten gjorde mig mycket upprymd. Jag gick omkring i den gamla skolan och nickade igenkännande när jag steg in i det som då var biblioteket, men som nu inhyser en liten butik.
Jag är inte särskilt nostalgisk av mig egentligen. Brukar oftast tänka framåt i stället för bakåt, gå i stället för att stanna, vidare på nya äventyr, carpe diem och allt annat klyschigt som passar in i sådana här sammanhang.
Rent generellt har jag också alltid sett mig mer som en stadsmänniska än en lantmänniska. Men när jag för några veckor sedan åkte förbi vårt gamla hus och kikade omkring i min gamla skola, högg det till av saknad inom mig. Inte för att jag egentligen vill bo på landsbygden eller för att jag längtar tillbaka. Bilden av det lantliga livet är nog ändå något romantiserad så här i efterhand.
Men det var något med de svajande träden och de krokiga vägarna. Möjligtvis blev jag förförd av den svenska sommaridyllen, men helt plötsligt fick jag lust att bosätta mig på landsbygden. Kanske köpa en liten stuga vid vattnet där jag kunde kvällsbada och plocka blåbär i skogen.
I alla fall för några månader. Eller kanske några veckor. Eller helt ärligt kanske bara i max en vecka. Sedan hade rastlöstheten gjort sig påmind och stadens brus lockat för mycket. Äsch, jag ska inte säga för mycket. En dag kanske jag sitter där på min stubbe med barr kliandes innanför tröjan.
Möjligtvis börjar mina dryga tjugo år på jorden redan göra mig sentimental. Det var kanske inte bättre förr, men visst var det ganska bra ändå?