Det enda man kan säga är väl att den kom inte en enda dag för tidigt.Det var fint att några starka röster tog ansvar och trädde fram som språkrör och förklarade hur vi Vingåkersbor inte ville ha någon mångfaldsfestival.
De som var på festdagen eller såg pridetåget marschera i väg såg att det fanns visst ett intresse. För det var ju inte tjugo personer som knallade i väg.
Det var hundratals. I lilla Vingåker. Jag märkte hur jag blev oväntat rörd. Knappt aldrig i mitt liv har det funnits så lite utrymme över för något annat än ren glädje. Det var omöjligt att känna annat när man såg den koncentrerade lyckan tåga i väg.
Mitt i all glädje så fanns ändå känslan av att det borde hänt för länge sedan. Hurdana människor hade min generation varit ifall vi blivit utbildade när vi var i unga tonåren? Jag hade inte gått i tåget för tolv år sedan när jag slutade nian.
På högstadiet så fanns det en outtalad skräck för homosexualitet. Kanske inte homosexualiteten i sig, mer det som var okänt och kraftuttrycket bög var nog det mest flitigt använda ordet bland oss grabbar.
Torkade du dig med handduken inne i duschen var du bög, började du gråta av en snöboll var du bög, gillade du att rita ovanligt mycket var du också bög. Tuffa tider. Och allt grundade sig i okunskap.
Jag minns att det fanns (minst) en öppet homosexuell kille i skolan när jag började på högstadiet. Vi kan kalla honom för Jakob, fast han kallades inte för Jakob, utan för Bög-Jakob.
Åtminstone bakom ryggen, men han hade behövt vara både döv och blind för att inte märka det. Jakob skämdes inte, han verkade självsäker, men led säkerligen en hel del av att inte kunna gå en dag genom de smala korridorerna utan att någon stirrade.
När Jakob kom gående så hoppade vi (jag säger vi för att trots att mitt minne vill måla upp mig som betydligt mindre dum i huvudet, så var jag förmodligen inte det) in mot väggarna, bort från gången där han gick. Jakob var jättekonstig tyckte vi och det var inte jättekonstigt att vi tyckte så för vi förstod inte. Vi var barn med lyktor utan ljus.
De flesta av oss har nog växt upp och fått sunda värderingar, men jag vet att alla inte har det. Det var inte konstigt att han flyttade bort.
För en tid sedan såg jag hur Jakob på nätet någonstans beskrev föraktet han kände för Vingåker. Förståeligt, han måste ha haft ett helvete. Men förhoppningsvis trillar jag över en kommentar om tio år igen, då någon annan i en liknande situation berättar hur fint det var att växa upp i Vingåker.
Mångfaldsfestivalen är en symbol för en ny tid i Vingåker. Den kom inte en dag för tidigt.