Den figuren gjorde mig skräckslagen och jag kan faktiskt fortfarande känna lite obehag när jag tänker på henne. När alla har diskuterat att ett par föräldrar har anmält en skola för att barnet fått mardrömmar efter att de visat Alfons och Odjuret, så är det med fel infallsvinkel man gör det.
I stället för att prata om ifall filmen ska stoppas för att ett barn har blivit rädd så diskuteras det ifall den skall stoppas för att barn kan bli rädda för den. Simultant så pågår diskussionen på andra sidan över var gränsen går för hur överbeskyddande ett par föräldrar kan vara.
Frågan jag ställer mig är hur det här har kunnat bli en nyhet. Alfons och Odjuret kom ut som bok 1978 och som tecknad film 1980. Sedan dess har den visats gissningsvis en miljard gånger.
Jag själv har både läst boken på biblioteket som barn och sett filmen på tv och video. Jag kan förstå att man tycker Odjuret är otäckt som liten, det är en del av poängen. Stackars Alfons som inte kan sova på grund av sitt dåliga samvete. Odjuret som plågar honom. Men att sätta ned foten angående vad som är skadligt för mitt barn vid den här filmen, det känner jag ändå att jag tryggt kan ifrågasätta.
För några år sedan skrev jag och önskade att vi skall begrava myten med faran kring tv-spel. Det finns spel som är olämpliga för vissa, men att ta ifrån barnet rätten att helt kunna skilja på verklighet och fiktion är förminskande på en nivå som i längden är mer skadligt för barnet än vad själva spelet är.
De som idag för debatten mot tv-spelsvåldet (och Alfons Åberg) är de som själva fick höra att våldsamma filmer och hårdrock var skadligt för dem. De personerna som förde den debatten var de som fick höra att The Beatles var Djävulens marionetter.
Barn är inte smarta, men det är inte vuxna heller. Där barn inte fyller i luckorna utan likställer ett skott i huvudet med en boll som kastas genom en plywood-vägg i Lilla Sportspegeln så kluddrar föräldrarna istället luckorna fulla och ser barnen begå bestialiska mord på löpande band.
När jag pangade fiender i Doom, plockade bort stegen i poolen i The Sims så att hela familjen drunknade, eller när jag slogs med min motståndare i NHL 99, skulle mamma och pappa tagit ifrån mig spelen då? Jag blev rädd för Mårran, hon var det obehagligaste jag visste. Men att de skulle berövat mig rätten att bearbeta den pusselbiten i mitt känsloliv hade skadat mig långt mycket mer.