Jag tänker mycket på min gamla klass. 9A. På mitt kontor nu finns mina gamla skolkataloger. Alla ser så unga ut där, så väldigt gamla de har blivit nu. Ja, alla utom jag då. Vissa har jag inte sett sedan jag slutade högstadiet. Vissa har jag förträngt. Jag undrar vad de gör nu för tiden.
Jag kan inte riktigt placera min klass. Hur vi var som grupp. Var vi en stökig klass, eller var vi snälla? Ingen aning. Var det någon som var mobbad? Jo, det var det ju. På ett sätt så var det djungelns lag. Jaga eller bli uppäten själv. Så vill jag minnas min högstadietid. Jag tror jag var en god kamrat. Åtminstone en kamrat. Åtminstone ibland. Jag vill minnas att jag var både mobbad och en mobbare. Jaga eller bli uppäten själv.
Det är så konstigt för mig att så mycket av en så väldigt formande tid inte längre finns kvar hos mig. Jag minns varje trappa, varje klassrum och varje krok i omklädningsrummet i sporthallen. Men jag minns inte vad jag hade för ryggsäck.
Minns inte riktigt vad jag egentligen tyckte om mina klasskamrater. Man möts ibland och man hälsar för att man minns att man vid en tidpunkt var delar i varandras liv. Man ler och går vidare och tänker inte på att man blev lämnad ensam på balen. Man går på sin buss och man tänker inte på hur man sprang iväg med klasskamratens skor, för att han skulle jaga en genom korridoren i bara strumporna. Tusen ursäkter räcker inte halvvägs.
Men jag minns x-dagarna. Onsdagarna som bestod av läxor mellan åtta och tio och golf från tio till tjugo. Jag minns min freestyle och min trave cd-skivor på bänken med Imperiet, Ebba Grön, Metallica, Green Day och Dia Psalma. Jag minns ostbaguetterna och biljardbordet, 1000-metersslingan och tjejerna i klassen.
Alla mål för olycklig kärlek i egenskap av att de var just tjejer och att jag var ingenting, precis lika mycket ingenting som alla tonåringar på insidan. Jag minns min första riktiga flickvän. Mopeden och polisjakten. Tisnaren runt och Stockholmsresan. Rädslan att åka buss och långa promenader hem.
Den första fyllan, den sista dagen. Mina bästa vänner. Högstadiet var min första fylla, bakfylla och minneslucka. Fyllans bas, en mängd känslor, för stor för någon att kunna hantera. Kanske är det därför som minnena är så svåra att komma ihåg, men så lätta att känna. Heta och otydliga.