Uppenbarligen funkar metoden, för buden haglar när folk har bestämt sig för att klättra vidare på boendets karriärstege.
Men ljust och fräscht gäller inte hela året. Lagom till första advent sladdar Liberaces blingtyngda ande in över hustaken och stänker ner svenska hem med glitter och glamour och allmän vettlöshet.
Det brukade inte vara så. Hemmavid var päronen nöjda över pyntet som gud glömde: de plågsamma slöjdförsöken från skolan. I granen hängde virkade stjärnor som såg ut att ha torktumlats till oigenkännlighet samt taffligt tillverkade smällkarameller. Granglittret återanvändes tills det bara var ett snöre.
Och så var det en adventsljusstake och en adventsstjärna och några porslinstomtar och ett par röda dukar och så var julsaken biff.
Men nu. Nuuuu! Det finns ingen hejd på grannlåten. Likt Clark Griswold i "Ett päron till farsa firar jul" gör folk dödsföraktande balansakter på hustaken för att fästa mil efter mil av ljusslingor. Det går inte att se granen för allt glitter. Det byggs städer av ljusfigurer i trädgårdarna och kommuner tycks tävla om vem som kan smycka stadskärnorna med flesta lampor.
Det blinkar och glittrar och låter och snurrar och droppar om julen. Till och med i min lilla hemby har kommunen satsat på droppande vita juleljus i ett träd och det är så vackert att ögonen tåras.
Det är inte konstigt att man kliar sig lite i huvudet. Hur kan Sverige i en handvändning gå från sparsmakat och stilrent till raka motsatsen?
Antagligen för att det är precis vad vi behöver. Klorinhemmet funkar liksom inte i juletid. Inredningens torftighet lämnar oss kalla i sinnet när vi behöver värme som mest. Och oj, vad vi behöver värme just i år. Och ljus. Massor av ljus. "En miljard kilowatt", som Sarah Dawn Finer sjunger i en av låtarna som, om de var på vinyl, skulle nötas sönder av mig just nu.
För det är lika bra att erkänna: jag är en julmusiknörd. Faktum är att min jullista på den stora musiktjänsten nog är den bästa som har gjorts. Objektivt sett.
Medan jag ännu inte har flippat ut med pyntet, är det länge sedan som jag slängde min julmusikrelaterade värdighet överbord. Soundtracket till min jul ska ha maffiga stråkar, bjällerklang, svulstiga vibraton, plinkiga pianon och gärna en dos vemod.
Mina favoriter? Jag bara väntade på att få frågan:
"Midwinter moon" med Weeping Willows. "Tinsel and lights" med Tracey Thorn. "Wintersong" med Sarah McLachlan. "Fairytale of New York" med The Pogues och Kirsty MacColl så klart. "Vinterhamn" med Benny Anderssons orkester."Lucia" med Sara Isaksson. Och, bäst av alla: "O helga natt" med Jussi Björling. Lyssna och känn ståpälsen.
Liberaces julmedley har jag dock inte gett mig i kast med än. Någon måtta får det väl ändå vara.