Så här går ofta snacket: de kan inte stava, och om de stavar rätt så särskriver de i stället. De har inte en susning om hur privatekonomi fungerar, deras ordförråd blir allt sämre, de kan inte ta i hand, se folk i ögonen och säga tack och de saknar över huvud taget hyfs, stringens och folkvett. De sitter där med nackarna böjda över sina skärmar och kommer att bli närsynta dönickar allihopa. Och skolresultaten ska vi inte ens börja diskutera.
Dagens ungdom: bortskämd, lat och hopplös.
Precis så, fast alldeles tvärt om, tänker jag i Ica-kön en lunch när elever från högstadieskolan i närheten väller in för att köpa energidryck. Det är något, mammahjärtat tror jag, som växer och värmer i bröstet när jag ser de truliga tonårsansiktena halvt dolda under kepsar och luvor. Killen framför mig köper en läskburk och tar ut 20 kronor kontant som han får i handen. 20 kronor! Viktiga för honom, en försvinnande liten summa för mig som har en heltidslön.
Ungdomar. De går igenom en så tuff tid i livet, och de får så mycket skit. De anklagas för allt från att vara uselt uppfostrade till att tafsa på allt som rör sig. Sådär svepande, som om det gällde varenda kotte i ett par sneakers och med begynnande skäggväxt.
Om det stämde att varje ny generation var sämre än den förra, så skulle världen ha mött sin undergång för tusentals år sedan. Men det finns folk som beter sig som om det är just så. Medelåldern tycks vara en legitim utgångspunkt för att racka ner på nästa gäng som knackar på dörren till vuxenvärlden (vilket dumt uttryck egentligen, som att vara vuxen är att befinna sig i en särskild värld!).
Men ungarna är ju inte sämre. Faktum är att de är superbra. De lever bara i en annan tid och lär sig andra saker än vi gjorde.
Ja, det finns unga som beter sig illa, begår brott och saknar gränssättning. Men det är en försvinnande liten del. Så har det alltid varit. De flesta vill ha ett jobb, en familj, knega på, bidra till välfärden och vara hyfsat lyckliga.
Och om vi ska prata om vanlig hyfs räcker det med att kliva ner i närmaste rasistforumtoalett för att inse att uppfostran, vett och vårdat språk inte är en åldersfråga.
I jobbet har jag genom åren träffat så många fantastiska ungdomar. Jag har kanske haft en dålig dag och varit på uselt humör på väg till intervjun, men jag har nästan utan undantag gått därifrån med en känsla av hopp, förtröstan och tacksamhet – och den där varma känslan i bröstet.
Nu, några dagar efter stunden på Ica, sitter jag hemma och skriver och hör tonårsröster från ett av sovrummen. De diskuterar inte hur mycket de ska supa i helgen, eller hur mycket de inte har pluggat till nästa prov. De diskuterar hur skrämmande lång en krokodil faktiskt kan bli. Sju meter! Det, ni. Ska ungarna bli biologer, äventyrare, parkarbetare, bowlinghallsföreståndare? Jag vet väl inte. Men ett vet jag: vad det än blir, så blir det med största sannolikhet bra.