Nobelfesten brukar följa samma mönster, år efter år. Det enda som ändrar sig är maten, gästerna i viss mån och underhållningen. Att bli inbjuden är få förunnat, men via tv kan svenska folket hänga med under banketten i Stockholms stadshus. Nästan som att vara där, fast ändå inte.
Tristare tv-underhållning än den mångtimslånga bankettsändningen finns nog inte. Man får ju för sjutton inte ens se när dignitärerna smakar på maten. När kungen och de andra tar första tuggan slocknar SVT:s kameror. Likaså är de senare delarna av festen fredade från tv-utsändning. Man vill förmodligen inte visa upp hur fint folk festar under inverkan av alkohol.
Att bli bjuden på Nobelfesten är en dröm för en del människor. Jag tror att jag själv skulle få svår ångest om en inbjudan mot förmodan damp ner i brevlådan. Att klä sig i frack är inte min grej, för att inte tala om hur nervös jag skulle vara för att begå etikettbrott genom att äta med gaffeln i fel hand, sörpla, rapa, konversera om något olämpligt eller göra något annat totalförbjudet.
Så kära Nobelkommittén, om ni mot förmodan planerar att skicka en inbjudan till mig i framtiden och vill anhålla om svar, så tackar jag men avböjer härmed, allra artigast och vänligast.