Jag sprättar upp kuvertet och väntar mig beskedet om att jag ska bli ett par tusen fattigare, dieselbilsägare som jag är. Men icke, brevet från Transportstyrelsen är i stället ett "beslut om infrastrukturavgift". Och beloppet är inga hiskeliga tusenlappar, utan tio kronor.
Tio kronor ska jag ha betalat i infrastrukturavgift till Transportstyrelsen senast denna månads utgång. Ger jag inte Transportstyrelsen deras tia, hotas jag med mångdubblering av denna infrastrukturavgift – ja, då riskerar tian att bli till flera hundralappar.
"Jaha, det är väl någon jäkla vägtull i Stockholm" tänker jag och börjar vrida och vända på infrastrukturavgiftsbeslutet med tillhörande inbetalningskort innan jag finner vad beslutet handlar om. "Broavgift Motala" står det, och då minns jag plötsligt. Särbon och jag tog ju en dagstur runt i vårt vackra grannlän Östergötland i somras med stopp i Motala, Vadstena och Söderköping. Från Motala skulle vi åka vidare till Vadstena, men på grund av lite konstig och oklar skyltning hamnade vi fel och styrde plötsligt upp på den nya bron i Motala – i helt fel riktning. Och på bron fick jag se något som jag inte trodde fanns på andra ställen än i Stockholm och Göteborg – en skylt om att det kostar pengar att passera över bron, fem kronor. Eftersom vi fortfarande skulle till Vadstena tvingades jag vända efter bropassagen och köra tillbaka. På så sätt drog jag på mig ytterligare en femkronorsskuld för passage.
Transportstyrelsen kan vara helt lugn. De ska få sin tia. Frågan är dock om tian verkligen är ett tillskott i statskassan? Kostnaden för porto, fakturautskrift, kuvert och administrationskostnad för min felkörning över bron i Motala gräver förmodligen ett större hål i statsfinanserna än vad intäkten ger.